- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
YONG HE GONG - TEMPLET FÖR HARMONI OCH FRED - PEKING
Yonghegong i Peking byggdes 1694 som bostad åt manchuprinsen Yinzhen, fjärde sonen till Kangxikejsaren. 1744 när Yinzhens son Qianlongkejsaren (1735 - 95) varit kejsare några år gjordes palatset om till kloster för den tibetanska Gelugpa-sekten.
I Oingdynastin, vilka härskade över hela det kinesiska landområdet från 1644 till 1912, utgjordes den härskande klassen av minoritetsfolket Manchu. Deras hemtrakter ligger uppe i de nordöstra områdena i nuvarande Kina. Tidigt strävade de efter att knyta till sig övriga minoritetsfolk, bl a uigurer, mongoler och tibetaner, i Kinas ytterområden.
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Från den 28 juni och fram t o m den 15 oktober, 2017, visar man på Three shadows photography art centre - ”40 years of Chinese contemporary photography (1976-2017)”. Three shadows photography art centre är beläget i Caochangdi ett område i norra delarna av Peking utmed vägen till Pekings Internationella flygplats. Här i Caochangdi har flera konstnärer slagit sig ner efter att det andra konstdistriktet Dashanzi 798 etablerats, i de tidigare tomma fabrikslokalerna, byggda under 1950-talet. Caochangdi hade också en del tomma lokaler och man kunde här även köpa rättigheter till mark för att bygga ateljéer och bostäder. Den mest kända som slog sig ner här och byggde en stor ateljé är Ai Weiwei. Han har även ritat byggnaderna till Three shadows photography art centre. Detta fotocenter grundat av äkta paret Rong Rong och Inri började sin verksamhet för tio år sedan. Man har under dessa 10 år varit drivande när det gällt att visa framförallt foto och mängder av betydelsefulla utställningar av Kinas idag mest berömda fotografer har ägt rum här. Flera av dessa arbetar inte enbart med fotot som uttryck många använder flera konstnärliga uttrycksformer.
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Berget Kailas nordsida från Driraphukklostret. I förgrunden s k chorten. Foto Paul M. Grahn 2009.
Berget Kailas i västra Tibet är ett av världens heliga berg. Det dyrkas av hinduer, buddister, jainister och bonpos. Under de senaste två decennierna har också fler och fler västerlänningar tagit sig till denna avlägsna region. Genom en förbättrad infrastruktur såväl bilväg och sedan 2010 en flygplats i Ali/Gunsa har framförallt de indiska pilgrimernas antal ökat kraftigt.
Flyplatsterminalen vid Ali/Gunsa togs i bruk 2010, trafikeras av Tibet Airlines. Foto Paul M. Grahn 2014
Den heliga sjön Manasarovar. Två indiska pilgrimer vid strandkanten. Foto Paul M. Grahn Augusti 2016.
I regionen finns förutom berget Kailas även andra mål för pilgrimer och turister: sjön Manasarovar, templet och grottan vid Tirthapuri och ruinerna efter det historiska Gugerikets huvudstad Tsaparang.
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
I sökandet efter ”intressant litteratur”, ej definierad, om Tibet har jag nu kommit till en s k ”Pojkbok” i serien ”De stora äventyrsböckerna” utgivna av Rabén & Sjögrens förlag. Detta är en bok av den norske författaren Erling Naess, översatt till svenska och utgiven 1947.
Vid denna tid finns det redan en hel del litteratur om Tibet och författaren behövde inte ta sig till Tibet för att hitta fakta och eller det man idag kallar ”alternativ fakta”. Men det verkar som Naess har studerat en och annan vederhäftig bok om Tibet. Han nämner exempelvis att den italienske munken Ippolitio Desideri besökte Tibet på 1700-talet. Även om han hävdar att Desideri var den förste europé som gjorde detta och det stämmer inte alls. Heinrich Harrer är fortfarande kvar i Tibet 1947 och hans ”Sju år i Tibet” som ju blev en försäljningssuccé är hans bok ännu inte varken skriven eller utgiven. Men det finns andra böcker om Tibet som har inspirerat och lånat klädedräkt åt Erling Naess Tibethistoria. Alexandra David-Neel, Spencer Chapman och William Montgomerys ”I förklädnad till Lhasa! som kom redan 1924, finns översatt till svenska och kanske till norska också. I den boken skildrar Montgomery just en scen i Lhasa där man låter piska en människa fastsurrad på marken. Det är visserligen en kvinna som sålt fyrverkeripjäser vilka har exploderat när det inte avsågs. Men scenen är annars nästan identisk med den i ”Rolf i Tibet”.
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Barbara Cartland (1901- 2000) är en av de mest produktiva författarna i det tjugonde århundradet. Hon skrev 723 böcker! Hennes böcker är översatta till 40 språk, över en miljard sålda exemplar. Handlingen i Cartlands böcker äger oftast rum i de s k finare engelska kretsarna och i exotiska miljöer. Här är det häftig kärlek och förvecklingar mellan de passionerade hjältarna och alltid vackra hjältinnorna. Böckernas hjältar och hjältinnor genomgår ständigt nya prövningar. Men den äkta kärleken låter sig aldrig besegras.
Barbara Cartland arbetade som journalist på Daily News där hon skrev en skvallerspalt om känt folk i den engelska överklassen. Barbara Cartland blev även känd för att hon kämpade för bättre arbetsförhållanden och löner för barnmorskor och sjuksköterskor. Hon skrev om äldre människors rättigheter och om romernas situation i England och kämpade för att de romska barnen skulle få gå i skolan.
Desperate Defiance, “Fånge I Tibet” på svenska utgavs första gången i augusti 1977 av Wennerbergs förlag ISBN 91-35-011855-0. Hjältinnan Vivian Carrow är älskad av två till karaktären helt olika män. En av dem vill gifta sig med henne och den andre kan inte. Historien utspelar sig 1936 i Tibet dit Vivian följt med sin far som är där på uppdrag av det brittiska imperiet.
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Bedjande man framför klostret Samye´s huvudbyggnad. September 1987. Foto Paul M. Grahn
Samyeklostret på avstånd. September 1988. Foto Paul M. Grahn
Samye är ett buddhistiskt kloster beläget i Dhranang i Lhokaprefekturen i Tibet som främst förknippas med Nyingmapaskolan inom den tibetanska buddhismen
Samye var det första buddhistiska klostret som byggdes i Tibet och det uppfördes sannolikt mellan 775 och 779 e.Kr. på order av den tibetanske kungen Thrisong Detsen Syftet med klosterbygget var att vitalisera buddhismen i Tibet, som varit på nedgång sedan den först infördes under kungen Songtsan Gampo under 600-talet.
Under 700-talet var klostret en samlingspunkt för indiska och kinesiska buddhister som debatterade i syfte att konvertera tibetanska buddhister till deras respektive buddhistiska inriktning. För att lösa konflikten sammankallade kung Thrisong Detsen en debatt mellan en framstående kinesisk munk Moheyan och den indiske munken Kamalas´Tla. Dessa debatter hölls under åren 792 - 794. Enligt traditionen vann Kamalaśīla debatten, och resultatet blev att Tibet i högre grad influerades av den tantriska indiska buddhismen än den kinesiska chan-buddhismen. Klostret är en stor anläggning i form av en s k ”mandala”. Det omges av en hög mur och det finns fyra stora s k chortens (stupa) i färgerna svart, vitt, grönt och rött runt huvudbyggnaden.
Läs mer: Samyeklostret och tidig tibetansk buddhistisk konst
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Avalokhitesvara (Chenresik) medlidandets bodhisattva. En fyra meter hög skulptur i Sumstektemplet. 1200-talet.
Alchiklostrets komplex i byn Alchi skiljer sig avsevärt från de övriga kloster man vanligtvis besöker under en resa till Ladakh. De flesta klostren klänger sig fast högt upp på någon bergssida. Detta ger dem ett spännande utseende och många av dem liknar de kloster och palats man kan se i Tibet, Potalapalatset i Lhasa, fortet i Shigatse osv. I Ladakh finns många sådana liknande byggnader. Palatset i Leh, Hemis- Likir-, Lamayuro-, Basgoklostret och flera andra. Ladakh var under århundraden en del av Tibet de gränser vi känner idag är av relativt färskt datum historiskt sett.
Alchiklostren skiljer sig avsevärt från dessa andra ovan nämnda. Klosterbyggnaderna är belägna nere i det man kan beteckna som en ravin. De övre byggnaderna i Alchi, se nedan, ligger uppe på ravinens kant.
Alchiklostret eller Alchi Gompa är ett buddhistiskt klosterkomplex (chos-'khor), i byn Alchi, och består av fyra separata bosättningar i byn. Av dessa fyra byar är ”Alchi kloster” den äldsta och mest kända. Det administreras av det närbelägna större Likirklostret.
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Österikaren Heinrich Harrer kom tillsammans med sin landsman Peter Aufschnaiter vandrande till Lhasa den 15 januari 1946. De hade flytt från ett brittiskt krigsfångeläger i norra Indien. Deras flykt, till fots, tog dem under 2 års tid via västra Tibet och berget Kailas och över den ödsliga Changtangplatån mer än 100 mil till "Den förbjudna staden Lhasa". Harrer skrev under tiden dagbok och hans i början av 1950-talet utgivna bok "Sju år i Tibet" blev en stor succé. Att Harrer och Aufschnaiter befann sig i Indien vid krigsutbrottet i september 1939 berodde på att de deltog i en tysk rekogniceringsexpedition för bestigningen av berget Nanga Parbat i västra Himalaya. De liksom tusentals andra tyskar och österikare vilka var verksamma vid tyska företag i Indien internerades. De gjorde flera flyktförsök som misslyckades för att så slutligen i maj 1944 lyckas de ta sig hela vägen till det neutrala Tibet. Tibetanerna var dock sedan många år tillbaka inte alls intresserade av att ha utlänningar i landet. Det blev en mödosam och spännande färd till Lhasa. Boken "Sju år i Tibet" är fortfarande mycket läsvärd, filmen med samma namn och Brad Pitt i huvudrollen har ett underhållningsvärde men fabulerar kraftigt med fakta. Detta kan man konstatera om man läser Harrers "Beyond Seven Years in Tibet - My life before, during and after" ( på engelska 2007). ISBN 978-1-921196-00-3. Om man är intresserad av Harrer och hans liv är denna bok att föredra. Harrer blev under sina år i Tibet god vän med den 14:e Dalai Lama och de behöll vänskap och kontakt ända till Harrers död 2006.
Läs mer: Sju & åtta år i Tibet - Heinrich Harrer & Peter Aufschnaiter
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Sven Hedin i sitt arbetsrum. Ur boken "Min bror Sven" av Alma Hedin. Wahlström & Widstrand 1926
Sven Hedin-institutet (Sven Hedin-Reichsinstitut für Innerasien und Expeditionen) bildades av SS-organisationen Ahnenerbe, Münchens Universitet och Bayerska kulturministeriet 1943.
Sven Hedin-institutet skulle bedriva forskning om Asien och Hedin själv hade höga tankar om att minnet av hans forskningsresor, och om honom själv, för alltid skulle bevaras av detta institut. Heinrich Himmler, SS-chefen, var en av medintressenterna och med honom som en stor intressent gick allt galet. Institutet kopplades till flera koncentrationsläger och även till rasbiologiskt motiverade mord på hundratals särskilt utvalda fångar.
Hedin och Himmler hade en överenskommelse om att stödja den tyske asienforskaren Ernst Schäfer och denne föreslog att man skulle uppkalla institutet efter Sven Hedin. 1942 gick Hedin med på detta och tackade också Himmler i ett inställsamt brev.
"Högt ärade Herr Reichsführer SS, för denna höga utmärkelse som Prof dr Wüst förmedlat mig, vill jag utsäga mitt hjärtliga tack, ärade Herr Reichsführer SS. Att centralasieninstitutet skulle bära mitt namn bereder mig stor glädje. Med yttersta högaktning, eder trogne och tacksamme tjänare Sven Hedin."
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
En målning. En man med långt hår sitter i en kanot. Han ser på dig. Jag såg den på konstmuseet Louisiana, 2015, och jag såg en variant av samma målning på Faurschou Foundation i Peking, Kina, bara för någon månad sedan. Konstnären, en av mina "favoriter", är Peter Doig, brittisk konstnär.
Mannen i kanoten på bilden är en mina "absoluta favoriter" när det gäller gitarrister, Duane Allman, 1946 -1971. Han omkom i en motorcykelolycka endast 25 år gammal. Tillsammans med sin nu också avlidne bror keyboardisten Gregg Allman bildade de ”The Allman brothers band".