- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Den präktiga stadsmuren runt Ji ming yi är 2 kilometer lång och 11 meter hög. Foto: Paul M. Grahn Maj 2024
Tillbaka i Beijing sedan ett par veckor och under “Första maj-ledigheten” for vi norrut med egna bilen upp mot Zhangjiakou (Kalgan), till Hualai. Väl på plats där var vi förstås sugna på att en utflykt i närområdet. En av dessa gick till Ji ming yi (张家口怀来县鸡鸣驿城) som ligger i Huailai distriktet (怀来县), Zhangjiakou, Hebeiprovinsen, cirka 15 mil nordväst centrala Beijing.
Dagens stora väger i Kina är välbyggda. Foto: Paul M. Grahn Maj 2024
Denna gamla “poststation”, är inte vilken “station” som helst, det är en liten stad omgiven av en hög stadsmur. Staden har fått sitt namn efter det närliggande Jimingberget, vilket betyder ungefär “den galande tuppen”. Denna poststad är unik såtillvida att det är den största välbevarade “Poststaden” utmed den gamla postrutten i norra Kina.
Läs mer: "Den galande tuppens poststation" - Ji ming yi i Hualai, Zhangjiakou
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Här från det stora klostret Kumbum i Qinghaiprovinsen i Kina startade Huc och Gabet den sista sträckan på den mycket långa färden till Lhasa i Tibet.
Foto. Paul M. Grahn 2006
De första européerna som tog sig till Tibet var portugisiska missionärer som 1624 under ledning av António de Andrade blev välkomnade av tibetanerna i det dåvarande västtibetanska riket Guges huvudstad Tsaparang. De tilläts att bygga en liten kyrka där, idag finns inga spår av den, den användes endast under några få år. Men dessa portugisiska missionärer kom aldrig till de centrala delarna av Tibet och Lhasa. Det blev en kortvarig relation mellan portugiser och tibetaner i västra Tibet. Om Gugeriket har jag skrivit en del om i ett tidigare inlägg vilket dock mest handlar om Tholingklostret i västra Tibet: https://www.pgrahn.com/litteratur/224-tholing-moderklostret-i-vastra-tibet.html
En annan tidig europeisk besökare i Tibet var den österrikiske jesuitmissionären Joseph Grueber (1623 – 1680) som kom till Kina 1656, och var verksam vid hovet i Peking som professor i matematik och assistent till fader Adam Schall von Bell. 1661 blev han skickad till Rom tillsammans med en annan jesuitpastor, belgaren Albert D'Orville. Deras uppdrag var att försvara Schall von Bells arbete om den kinesiska kalendern då denne i Rom blivit anklagad för att ha uppmuntrat ”vidskepliga metoder”. Vid denna tid var sjövägen via Macao till Europa blockerad av holländarna så man valde att försöka ta sig landvägen till Goa i Indien för att därifrån resa med ett fartyg till Europa. Man måste då först korsa det väldiga Kina och sedan Tibet och Nepal. Under den svåra färden som tog nästan ett år avled Albert D'Orville. De färdades via det vi vanligtvis kallar den ”Norra vägen” till Lhasa. En sträckning som utgår från Xining i Qinghaiprovinsen och sedan sträcker sig genom ödsliga ökenartade områden och berg via Golmud och Nagchu till Lhasa. Här skapades under 1950-talet en bilväg och det är utmed den som järnvägen till Lhasa, invigd 2006, är byggd.
Under 1700-talet tog sig fler jesuiter och kapuciner från Europa till Tibet. De motarbetades av tibetanska buddhistiska lamor och blev slutligen utvisade från Tibet 1745. En annan besökare var den skotske adelsmannen George Bogle som kom till Shigatse 1774 för att försöka utveckla handelsförbindelserna mellan Brittiska Ostindiska kompaniet och Tibet.
Efter 1792 stängde Tibet, då under kinesiskt inflytande, sina gränser för européer och under 1800-talet nådde endast 3 västerlänningar, engelsmannen Thomas Manning och de franska missionärerna Huc och Gabet, Lhasa.
Läs mer: En gammal klassiker - Resa i Mongoliet och Tibet av Évariste Régis Huc
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Den "lärde mannens" skrivrum. Ett av rummen i Guanfu Museum i Beijing. Foto: Paul M. Grahn Dec. 2023
Vi har legat på latsidan under de senaste kalla dagarna i Beijing men under sista torsdagen för det här året bestämde vi oss för att återse Guanfu Museum då det nu är flera år sedan vi senast var där. Guanfu museum är speciellt av flera skäl, främst för att det har en alldeles fantastisk samling kinesiska antikviteter, framför allt möbler och porslin, men också för att det var det första privata kinesiska museet efter Folkrepublikens grundande 1949.
Museet grundades i januari 1997. Dess Grundare och fortfarande museets kurator är Ma Weidu. Museets samling innehåller, keramik och porslin, kinesiska möbler, jade, lack- och metallarbeten, cloisonné (emaljarbeten), fönster- och dörrpaneler samt en del samtida kinesiskt oljemåleri.
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Yudai Qiao – ”Jadebältets bro” i trädgården Yiheyuan (Nya Sommarpalatset) i Beijing. Byggd under kejsaren Qianlongs regeringstid (1736 – 95) Qingdynastin (1644 -1911) Foto: Paul M. Grahn Maj 2023.
Det finns många broar i Kina, flera mycket gamla och andra både gamla och berömda på grund av viktiga historiska händelser förknippade med dem. I Beijing, Wanpingqiao, Fengtaidistriktet finns Lugou qiao, byggd 1189 under Jindynastin, (1115 – 1234). Bron är för oss mest känd som ” Marco Polo-bron” eftersom venetianaren Marco Polo (1254 – 1324) har beskrivit den i sin berömda bok ” Il milione – Marco Polos resor”. Han skriver där att ”detta är den mest underbara och unika bron i hela världen”. Bron som är 266 meter lång är byggd över Yongdingfloden och brons ”räcken” är försedda med 500 skulpterade lejon i sten.
Lugou qiao - Marco Polo-bron, byggd 1189 under den s.kk. Jindynastin
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Putuozongcheng, templet som kallas ”Lilla Potala” i Chengde (Jehol). Foton: Paul M. Grahn 1988 - 2018
I oktober i år (2023) var jag på besök i Stockholm för två viktiga ärenden. Främst för att få träffa mitt nya barnbarn, född i augusti, samt att ansöka om nytt visum till Kina. Jag besökte även Etnografiska muséet. Jag var nyfiken på att se hur det stod till med utställningen, ”Med världen i kappsäcken”, en utställning som bl.a. visade en del om Sven Hedins resor i Kina och Tibet.
Den hall (Wanfaguiyi) som står högst uppe och innesluten av den centrala byggnaden i Putuozongcheng. (1988)
Läs mer: Sven Hedin, Etnografiska muséet och det ”Gyllene templet”
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
En del av de centrala delarna av konstdistriktet 798. November 2023
Alla bilder Paul M. Grahn 2004 - 2023
För sex år sedan (2017) skrev jag följande i ett blogginlägg som handlade om den kinesiska samtidskonsten och konstdistriktet 798 i Beijing: ”Jag måste revidera mina tidigare påståenden att 798 har försämrats. Det korrekta skall vara att det har förändrats och inte nödvändigtvis då till det sämre. Det har blivit större och ändrat karaktär, det har tillkommit byggnader men framförallt har det byggts om. Nu finns det många bra alternativ om man vill äta och dricka…”
Häromdagen gjorde vi ett besök i 798-området. Nu sex år senare (2023) är det svårt att hålla med om vad jag skrev då. Om området var på väg att bli ”kommersialiserat” då, så är det fullbordat nu. ”Försämrats eller förändrats” det får givetvis varje besökare själv avgöra. Jag har regelbundet besökt 798 sedan det etablerades 2001. Från början var det ett antal konstnärer som hyrde lokaler här för att använda som ateljéer, några bodde också i ateljén. Till en början var just den gamla industriella miljön mycket påtaglig någon enstaka restaurant, där man den varma årstiden kunde sitta ute och ta en öl fanns det, en bokhandel och ett antal gallerier. Den konst som producerades och visades var ibland rätt ”uppkäftig”, vilket tilläts eller snarare myndigheterna ”såg mellan fingrarna” och hade helt enkelt mindre kontroll då än nu.
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Entrébyggnaden till Dajue si. Foto: Paul M. Grahn 2023
Da jue templet (Uppvaknandets tempel) är beläget i nordvästra delarna av Beijing vid foten av Yangtaiberget. Templet grundades under Liaodynastin (907 – 1125) men är om- och tillbyggt flera gånger. Några byggnader är från Mingdynastin (1368 – 1644) några från Qingdynastin (1644 – 1912). Templet är vänt mot öster, det vanliga under Liaodynastin. Dajue si tillhör den kinesiska nordliga s.k. Chan-buddhistiska inriktningen.
Ett av de mäktiga och mycket gamla träd som finns i anläggningen
Templets /klostrets utformning är klassisk med entrébyggnad, innanför denna ligger trumtorn och klocktorn sedan följer två större hallar ett flertal sidobyggnader och avslutas med en stupa /dagoba). Tempelanläggningen innehåller många mycket gamla träd som nu på hösten med sina gula löv är mycket vackra. Det finns också bambulundar utmed delar av yttermurens insida. Klostret har idag, såvitt jag förstår, inga munkar, lyckades inte få uppgift om detta. Det är sannolikt med Dajue si som med de flesta andra templen och klostren i och runt Beijing att de idag fungerar som muséer och sevärdheter. Enstaka troende buddhister besöker dem och någon gång per år anordnas en festival av något slag. I Dajue si finns definitivt fler katter än munkar, ett tjugotal katter är bosatta i anläggningen.
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Några av de ruiner som finns i Yuanmingyuan. Här vid Xiyanglou (Västra byggnaderna) Foto: Paul M. Grahn Nov.2023
Måndagen den 13 november en dag med sol och tio grader i luften körde vi ut till Yuanmingyuan (Garden of Perfect Brightness) eller “Gamla sommarpalatset”. Det är beläget i norra delen av Haidiandistriktet i Beijing. Detta var en gång den viktigaste kejserliga ”sommarstället” under Qingdynastin (1644 - 1912). Här fanns en gång allt som bör finnas i en kinesisk trädgård, vatten, träd och växter av olika slag samt mängder av byggnader alltifrån tempel och paviljonger till palats. De olika trädgårdarna var kopior av berömda trädgårdar i södra Kina. Men här fanns också palats som var byggda i europeisk stil. Sjöar och de mindre dammarna har små öar och över kanalerna hade man byggt mängder av broar. Vatten dominerar i Yuanmingyuan vilket gör att här får man svalka under de heta somrarna i Beijing. Hela området som parken omfattar är fem gånger större än Förbjudna staden, det kejserliga palatset i centrala Beijing. Parken började byggas under kejsaren Kangxi´s tid (1661 - 1722) och var en present från kejsaren till hans fjärde son Yinzhen. Denne efterträdde också Kangxi som kejsare under namnet Yongzheng (1722 - 35). Men det var näste kejsare i raden, Qianlong (1735 - 96) som byggde parken med dess fantastiska palats till det underverk den en gång var. Under glansdagarna bestod parken av tre olika delar, Yuanmingyuan, Qichunyuan (Den vackra vårens trädgård) samt Changchunyuan (Den eviga vårens trädgård). Fem kejsare under Qingdynastin,(1644 – 1924) Yongzheng, Qianlong, Jiaqing, (1796 - 1820) Daoguang, (1820 - 50) och Xianfeng (1850 - 61) spenderade stora summor på dessa trädgårdar. Yuanmingyuan tjänade under de här år som en förlängning av Förbjudna staden och Kina styrdes stora delar av året härifrån. Även mot slutet av Qingdynastin fortsatte såväl kejsarna Daoguang och Xianfeng att spendera stora summor på skulpturer av Buddha och Bodhisattvor i exklusiva material som guld, silver och jade. Ett av palatsen sades innehålla flera tusentals skulpturer i större och mindre format. Idag är allt borta såväl palats som inredning och dekoration. Under det s.k. Andra Opiumkriget 1860 plundrade och ödelade brittiska- och franska trupper Yuanmingyuan.
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Shanghai by night. Pudongsidan med dess höga byggnader sett från "The Bund". Foto: Paul M. Grahn Okt.2023
Med Lufthansa från Köpenhamn via München till Shanghai som sägs vara världens näst folkrikaste stad. Att det är många människor i Shanghai överraskade inte, har varit här många gånger förut, men att det är så varmt i slutet av oktober och början av november, 27 – 28 grader var däremot förvånande. Människorna går omkring sent på kvällarna klädda i t-shirt och shorts!
Vi bodde bra på Radisson Collcection Hyland hotel på Östra Nanjinggatan, den långa gågatan i Shanghai centrum. Vi hade cirka en kilometer ner till floden och kajen The Bund. I vimlet på Östra Nanjingagatan syntes många besökare från andra delar av Kina och förvånansvärt många utländska besökare, huvudsakligen från andra delar av världen än Europa och USA.
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Den första Indiana Jones-filmen vars titel på svenska var ”Jakten på den försvunna skatten” utspelar sig 1936 och andra världskriget är bara några år bort. Indiana Jones slåss mot nazisterna i jakten på Förbundsarken, en guldöverdragen kista som nazisterna vill komma över för att kunna bygga en egen odödlig armé. I de följande filmerna med Jones är temat liknande, gamla skatter, antikviteter, med inneboende krafter som ”de elaka” vill lägga beslag på men som Jones givetvis snuvar på konfekten. Så till frågan om förebilder, en kandidat som ofta har framförts som förebild är Langdon Warner (1881-1955) en amerikansk arkeolog och expert på östasiatisk konst.