Den 14 september i år, 2016, är det 30 år sedan jag kom till för Tibet första gången. Jag kom med flyg till Gonggar flygplats utanför Lhasa. Jag var något slags ”andre färdledare” eller ”trainee” . Min goda vän från Umeå Stig-Valter Karlsson var den som ledde resan som färdledare. Resan gick den gången i Svensk-kinesiska Resebyråns regi där han också hade introducerat mig. Min roll under denna första resa var att ”lära mig bli färdledare” samt att ta hand om guidningen i Nepal då resan fortsatte ner dit och sedan via Delhi tillbaka hem. Vi färdades med buss från Lhasa till nepalesiska gränsen, Zhangmu/Kasa.
På den tiden var ”Svensk-kinesiska” i praktiken ensamma om att anordna resor till Kina och Tibet.
Så förblev det några år till innan det tillkom flera andra aktörer. Vi besökte Peking och Xian innan vi anlände ner till ”porten till Tibet” Chengdu i Sichuan. Här fick vi bo på ”Lärarhögskolans utlandsexperters bostäder”. Det var glest mellan hotell i Chengdu vid denna tid nämligen. Den 14 september 1986 på morgonen flög vi upp till Lhasa-Gonggar där vi landade 09.20. Vi tilldelades även en lokal guide här. Vi hade då redan med oss en s k ”nationell guide” som för övrigt kom från Inre Mongoliet. Jag läser i Stig-Valters rapport om den lokala guiden att: ”XX student från Beijing second language school. Förhoppningsvis var XX sämst i klassen i språk och djärvhet, annars ser det mörkt ut inom turistbranschen”. Vid denna tid fanns det mycket få tibetaner som arbetade som guider. Man valde oftast hankineser som hade åtminstone en del kunskaper i engelska. Den tibetanska kultur och historia de förväntades veta något om var ofta helt obekant för dem. Lyckligtvis var vi, både Stig-Valter och jag, rejält pålästa om detta och kunde på så sätt ändå förmedla en något så när korrekt bild av vad som utspelat sig i Tibet. Vi bodde på Tibet hotel, granne med det stora Lhasa hotel som hade invigts 1985. Det var en del strul under resan, mycket kunde hänföras just till de oerfarna guiderna vi skulle samarbeta med. Med åren förbättrades dessa samarbeten, då med andra guider, avsevärt. Inte minst sedan man också börjat rekrytera tibetaner som guider. Vi såg Lhasa, Potala och mycket annat för gott om tid hade vi, resorna var långa vid denna tid. Fortfarande var mycket i tempel och kloster i dåligt skick, dels efter kulturrevolutionens härjningar och dels för att byggnader helt fått förfalla ytterligare under 20 år sedan de vandaliserades. Nu 1986 hade renovering och återuppbyggnad satts igång på många ställen. Under dessa trettio år har jag sedan sett hur det ”gamla Tibet” har återuppbyggts bit för bit. De första tio åren var vi utlänningar tämligen ensamma om att turista i Tibet, de kineser man mötte i Tibet vid denna tid var ofta någon som blivit värvad att arbeta uppe i Tibet, man lockade med högre lön och en del andra förmåner.
Nedan några bilder från de första resorna till Tibet.
Jokhangtemplet fortfarande under renovering 1986.
Här bygger man upp en ny skulptur i Jokhangtemplet 1986.
Skulpturer under renovering 1986.
Nya väggmålningar skapas 1987.
En av de äldre munkarna i Jokhang, Thupten, och jag. 1986.
Denna höst 1986 gjorde jag två resor till Tibet, den jag berättat om ovan och den andra som startade bara en dryg vecka efter den första. Det var en kombinerad resa där vi började och avslutade i Nepal och Indien. Vi åkte landvägen från Kathmandu till Lhasa och tillbaka igen. Tredje resan till Tibet gick i juni 1987 och den fjärde resan gick i september-okotber samma år. Den femte resan ledde jag i september 1988. Det blev ännu ett par resor till Tibet även under 1989. Detta år var i övrigt ett nedgångsår i resandet till Kina. Genom åren har jag sedan varit färdledare för många resor med Tibet som huvudmål. Nu är jag uppe i mer än 30 resor, har inte riktigt räknat efter på sistone. Det har blivit västra Tibet och alldeles nyligen östra Tibet, det tidigare Kham eller Sichuan och Yunnan som det nu heter. Förutom Tibet har det blivit uppemot hundratalet Kina-resor så många att det är lätt att blanda ihop dem. Åren har gått fort och det har utvecklingen i Kina och Tibet också gjort. En avgörande händelse i utvecklingen är öppnandet av järnvägen till Lhasa i juli 2006.
Nu är Autonoma regionen Tibet helt sammanlänkad med det övriga Kina. För närvarande pågår också byggandet av järnvägsförbindelse nummer två. Linjen kommer att gå från Chengdu i Sichuan direkt västerut till Lhasa. Jag såg en del av det byggandet nu i april under resan till Sichuan och Yunnan.
Från Lhasa har man också redan färdigställt byggandet av järnvägen till Shigatse och den används sedan ett par år tillbaka. Nu ryktas det om att man skall fortsätta byggandet och dra en järnvägslinje ända ner till Kathmandu i Nepal.
Just byggandet av asfalterade vägar, broar, tunnlar och järnvägar är mycket imponerande. Här ligger Kina långt framme och det är inga små resurser som har satsats och fortsätter satsas på detta. Bilden nedan visar vägen mellan Lhasa och Shigatse 1986. Därunder några bilder från Lhasa under 1990-talets början då man byggde om stora delar av centrala Lhasa och även byggde ett fungerande avloppsnät vilket inte fanns tidigare. De båda bilderna nedan är från 1993.
