30 år sedan första Tibetresaun del 2

Uppgifter: Skriven av Paul M. Grahn; Skapad den 29 juni 2016

Tibet

Tillsammans med några av de unga noviserna i Palhahalpukklostret i Lhasa 1986

Bilden: "Välkommen till Tibet." Shigatse 1986

Jag hann knappt mer än hem, till Umeå på den tiden, innan det var dags igen för nästa resa
till Nepal och Tibet vilken anträddes den 4 oktober 1986. Vi flög via Frankfurt till Kathmandu, med Pan Am ett flygbolag som inte existerar längre. Vi gjorde en del besök i Kathmandu och anträdde sedan vår färd upp mot den tibetansk/kinesiska gränsen vid Kodari/Zhangmu. Redan efter någon dag hade flera av resenärerna insjuknat i magsjukdom kombinerat med att de reagerade kraftigt på höjden. Det är flera pass över 5000 meter över havet som skall passeras på vägen mot Lhasa. Vi gjorde stopp i Shigatse och vad jag kan se nu så stannade vi inte i Gyantse varken på färden upp eller tillbaka till Kathmandu.

1986 var det en ”äventyrsresa” att resa Tibet. Hotellen i Shigatse och Lhasa var sådär och på övriga mindre orter där vi övernattade kan man knappast kalla anläggningarna för hotell. Mycket enkla faciliteter var det. Härvidlag är det numera mycket bättre. Ja Lhasa har ju t o m flera mycket eleganta 5-stjärniga hotell. Det är dock inget som vi använder oss av. Priserna på dessa hotell är nämligen helt hutlösa och hotell som karaktäriseras som 3-stjärniga håller idag god standard.

Under 30 år har det hänt en del inom turistnäringen i Tibet, ja givetvis i det övriga av Kina också. Under dessa 30 år har jag, jag räknade efter häromdagen, genomfört mer än trettio resor till Tibet. Det har mest varit som färdledare för grupper men dessemellan har jag haft egna projekt med med vandringar och besök på platser utanför de mer gängse reseuppläggen i Tibet. Jag har följt utvecklingen inom turistnäringen och samhället i övrigt och kommer förhoppningsvis att kunna göra detta också framdeles. Det är dags för ett par nya besök i under hösten 2016.

Lhasa är idag en storstad med cirka 400 000 invånare. Många kloster och tempel har restaurerats eller kanske man kan säga att de har återuppbyggts helt. Efter 1960-talets kulturrevolution återstod nämligen bara ett fåtal av dessa. Den största förändringen är att vi utlänningar inte längre är den ”viktigaste” turistgruppen i Tibet. De flesta besökarna kommer från övriga delar av Kina. Många välbeställda och köphungriga kineser tar nu tåget, sedan juli 2006, från de stora städerna i Kina upp till Lhasa. Tågresan är för många av dem den stora upplevelsen. Kina satsar idag stort på turistnäringen, hundratals miljoner kineser har fått det mycket bättre, har pengar att spendera och är sugna på att se sig omkring i världen. För dem är Tibet lika exotiskt som det är för oss och dom behöver inte besväras av att skaffa fram olika tillstånd som vi måste. Dom tar bara sitt lilla ID-kort med sig, precis om vanligt i övriga Kina, och reser iväg till Tibet. Det är inte längre ens besvärligt för dem att bosätta sig i Lhasa idag.

Finns det då fortfarande något ”intressant att se och uppleva” i Lhasa och i Tibet i övrigt. Givetvis, det finns mängder av mindre kända besöksmål och spännande upplevelser som väntar runt knuten, men man får ge sig ut på landsbygden och upp i bergen. Tibet har inte blivit mindre intressant bara för att vi inte längre är ”de enda besökarna”.

Jag hade förmånen att ta tåget upp till Lhasa från Beijing bara några dagar efter järnvägens färdigställande och öppnande. Jag bodde då i Beijing och kunde resa själv med tåget från Xining i Qinghai till Lhasa. Sedan dess har jag också tagit tåget, som färdledare för grupper, från flera andra städer i Kina. Som många inte känner till var järnvägen fram till Golmud färdigbyggd redan 1984. Den sista sträckan, 1142 km, genom Kunlunbergen och över permafrost byggdes på fyra år från juni 2002 till juli 2006. Sträckan Xining till Golmud, 860 km, tog 24 år att bygga! Idag pågår dessutom arbetet med att färdigställa den nya järnvägen från Chengdu i Sichuan till Lhasa.Något som för 20 år sedan ansågs omöjligt. Det dröjer nog bara några få år innan den sträckan också öppnas. Det innebär då en mycket kortare väg till och från Lhasa och Kinas mest tätbefolkade provins, Sichuan. Vi kan alltså räkna med att Lhasa och andra städer i Autonoma regionen Tibet kommer att växa ytterligare. Det finns arbete i Tibet och då tänker jag inte på turistnäringen utan på den omfattande exploateringen av Tibets naturresurser.

Buss_på_smal_bergsväg.jpg