Dagens utflykt gjorde jag till en plats jag aldrig tidigare besökt men känt till väl ända sedan 1960-talets slut.
Det var nämligen vid denna tid som ”The rent collection courtyard” från Kina drabbade oss i västerlandets konstkretsar med full kraft. Här fanns en folklig och revolutionär konst framställd av ytterst skickliga konstnärer som inte slängde färg på en duk utan framställde verkligheten och inte vilken verklighet som helst. Ett reportage i ”Bildtidningen Kina” eller någon av de andra, även till svenska översatta, tidskrifterna som man gratis kunde rekvirera från Folkrepubliken Kinas ambassad såvida man nu inte var nära en vänsterbokhandel som exempelvis ”Oktober” eller ”Röda Stjärnan”. Det här var riktig revolutionär konst och denna skulpturgrupps svallvågor skvalpar än idag i konstvärlden. Skulpturgruppen återfinns nu i ett flertal olika versioner. Jag har sett den i Peking 2011 då i en bronsversion. Jag skrev så här då, och det finns även efter att jag nu äntligen ha fått skåda originalet, ingen anledning att ändra på den texten: ”en levande skildring av förbittrad klasskamp mellan de kinesiska bönderna och de härskande feodala godsägarna före den socialistiska revolutionen.” Arrangerad i sex scener ingår uppemot hundra figurer, en gång skulpterade i lera, men nu gjutna i brons. ”Den despotiske godsägaren, Liu Wencai i Sichuanprovinsen exploaterade sina livegna arrendatorer men dessa fick nog av förtrycket och reste sig i revolt.” Skulpturgruppen skapades under fyra och en halv månad och visades första gången i Liu Wencai´s gamla residens den 1 oktober 1965. Om historien som skulpturgruppen beskriver är riktig är tveksamt men den har blivit en ikon inom den kinesiska socialrealismen. Det berättas att bönder och andra från hela Kina kom resande hundratals kilometer för att se detta väldiga konstnärliga arbete. Skulpturgruppen fick stor politisk och konstnärlig betydelse. Flera av Kinas idag berömda samtida konstnärer har säkerligen påverkats i stor utsträckning av denna skulpturgrupp och det har på senare år också varit en del turbolens runt gruppen då bl a en nygjord kopia, inte lika många figurer, visades vid Venedigbienalen 1999. Det var den internationellt kände kinesiske konstnären Cai Guo Qiang, bosatt utanför Kina, som där fick det stora internationella konstnärspriset. Detta upprörde en del av den kinesiska konstvärlden, åtminstone de som fortfarande ansåg skulpturgruppen vara det främsta verket i kinesisk konst, och då inte bara inom socialrealistisk konst.”
Intressant är att idag framhåller man i den engelska publikation man säljer i museét att just denna grupp erhöll stora jurypriset I Venedig 1999.
Museét här i Anren verkar nu ha fått en rejäl ansiktslyftning förstår jag och det är verkligen fint och intressant. Byggnaderna är huvudsakligen från 1930-talet då bröderna Liu var de som styrde och ställde i trakten och även i stora delar av den av nationalisterna, med Chiang Kai shek i spetsen, då nyskapade provinsen Xikang som bestod av stora delar av västra Sichuan och östra Tibet. De hade monopol på tobak och sprithandel ägde stora jordegendomar och var dessutom skatteindrivare. Kort sagt alla utomordenliga måltavlor för kommuniaterna. Dessa gjorde också upp räkningen med bröderna 1950. Exakta detaljer om detta har jag ännu inte lyckats komma över så jag återkommer till den dramatiken. Jag är inte ens säker på att alla bröderna dödades. Hur som helst så står nu de för väder och vind känsliga lerskulpturerna bakom glas. Bra då de kommer att hålla längre men ett stort problem när man vill fotografera dem. Idag såg jag återigen det där man ofta ser på kinesiska museér, någon som saftar av rejäla fotoblixtar rakt in i glaset, går vidare och fläskar på igen. Man skulle vilja se minen på de fotograferna när de kommer hem och skall se dagens bildskörd. Jag tycker nog att jag lyckades hyfsat bra även om det bara var att avstå där solen som gassade idag också reflekterades i glasrutorna. Omgivningen runt Liu´s Manor museum är också den väl värd ett besök. Själv besökte jag brännvinsbränneriet och provsmakade ”Liu´s brännvin” som tillverkas och säljes här. Gott, så det blev en liten flaska som vi får se om den möjligtvis kan komma hem till mig hel och inte urdrucken. Den distinkta smaken av finkelolja i denna sprit är tydlig och sänder chockvågor men också välbehag uppåt gommen. Nedan följer några bilder från dagen, ja nästan en hel dag, jag startade 9.00 från Chengdu och var tillbaka vid 14.30. Det är nu mycket bra vägar till Anren, expressvägen kapar restiden avsevärt. Om skulpturerna finns mycket att säga men en sak är säker det är svårt att missförstå budskapet. Kolla in bilden med de fyra ”grymma hantlangarna” som enligt berättelserna verkställde utplundringen och lurendrejeriet av de fattiga arrendatorerna. Kolla ocskå in blicken och hållningen på den unge bonden som blev den som ledde upproret, om nu något sådant verkligen ägde rum!?
