”Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två” skrev Rudyard Kipling. Orienten det annorlunda och främmande, den absoluta motsatsen till det civiliserade väst. Österlandet det stillastående för evigt oföränderliga. Mat, dofter, seder och bruk, de opålitliga, lata och tröga människorna. Men också det lyckliga sagolikt mystiska i alla sin prakt och med sina hemligheter, dolda och oåtkomliga för oss. Edward Said skriver om detta i sin klassiska bok ”Orientalism”, som utkom redan 1978. Det är också den boken jag osökt tänker på när jag en dag börjar läsa i en gammal bok jag fick av en god vän, ”Kinesiskan vid fönstret - en kinesiskas brev till sin moder” Wahlström & Widstrand 1923.
Här kan man i förordet till den svenska upplagan, 1923, läsa följande intressanta rader om vår syn på ”Orienten”:
”Följande brev skrevos av Kwei-li tjugofem år efter de, som hon skrev till sin man, då hon var en ung kvinna på aderton år. De äro därför typiska för den nuvarande kinesiskan av den gamla skolan, d v s en kvinna som genom uppfostran och miljö haft särskilda tillfällen att höra talas om den moderna tiden, men som, likt de flesta orientaliska kvinnor med nästan förtvivlad envishet håller fast vid sin ras traditioner och bruk. Ja, hur mycket än ungdomen i de orientaliska länderna håller på att förändras visa alltid mödrarna en orubblig konservatism, för övrigt gemensam föra alla kvinnor, och för dem en säkerhetsvakt för deras hem. Kinas kvinna, som, till skillnad från den västerländska med hennes vidare vyer, under generationer levat instängd inom den trånga kvinnogården föredrar de bruk och vanor hon känner till framför att störta sig i okända olyckor. Det är denna självbevarelseinstinkt som gör den österländska kvinnan till fiende av alla de nyheter, som långsamt men säkert förändra hela den österländska världens utseende.”
Det nya Kina kommer otvivelaktigt att bli likt Västerlandet till alla delar av sin varelse. Men ingen verklig vän av Kina skulle vilja se sådana plötsliga förändringar som skulle hindra kineserna själva från att ingjuta sin egen utpräglade individualitet i det nya, som kommer. Det vilar en tjusning över det gamla KIna, som endast de, som bott där, kunna förstå och det vilar en tjusning över dess fina damer som levat avskilda inom sina murar, vilken den moderna kvinnan lätt skulle kunna förlora, om hon allt för hastigt flyttades ut i den västerländska dagens klara ljus. Gärna må Europa, må Amerika. Må Västerlandet komma till Kina, men må den stunden vara fjärran, då man icke längre i kvinnornas gård skall finna mödrar som Kwel-i”
Elisabet Cooper i den engelska upplagan (”Mylady of the Chinese courtyard”)
Det har hänt mycket i Kina sedan 1923, det har gått rätt fort, 87 år och vi är nu fullt upptagna med att hänga med i svängarna. De till ”förändring obenägna” kvinnorna i Kina är de som går i spetsen, fast det är inte officiellt, som är de som vågar, som utbildar sig, som störtar sig ut i det okända.
Om man läser denna text från 1923 kan man också höra ekon från dem som än idag i den ”västerländska klara dagens ljus” fortfarande tror att allt fortfarande i Kina är som på Kwei-li´s tid. Båda bilderna finns sida vid sida, det är inte långt mellan dessa, men det är bara ytan. Djupare, längre in, längre bort finns fortfarande många spännande kontraster. Det är därför Kina aldrig upphör att fascinera mig, och många andra människor i väst.
En kväll, sommaren 2006, i Wannian si, (Tiotuenårsklostret) ett Chanbuddistiskt kloster på Emeiberget i Sichuan. Bilden till höger: Nanjinggatan, Shanghais stora affärsgata i kvällsbelysning.