Utmed vägen från Rutok i Tibet och upp till Yechen i Xinjinagprovinsen finns dessa tusenåriga hällristningar. Foto: Paul M. Grahn 2009.
På den tibetanska högplatån finns enligt beräkningar mer än 5000 det vi på svenska kallar hällristningar. På ett 60-tal platser utspridda över ett mycket stort område huvudsakligen i de västra och norra delarna av Tibet. Dessa båda områden heter på tibetanska Ngari och Nagqu. Området är högt beläget runt 4500 m ö h och dess utsträckning är ungefär 2400 km gånger 700 km. De flesta av ristningarna är inristade i stenhällar och något fåtal är dessutom målade med en röd färg. I området Rutok, som jag färdades genom sommaren 2009, finns flera platser med en mängd hällristningar.Bilderna har jag tagit här. Genom dessa otillgängliga trakter har människor i årtusenden färdats mellan de vi i dag benämner Kashmir (Indien) och Centralasien. Sannolikt har det under århundraden bott olika stammar av människor här som huvudsakligen varit jägare. Många av ristningarna återger jaktscener men även grupper av yakar vilket kan betyda att man liksom många av nutidens tibetaner var nomader som flyttar runt med sina hjordar. Det äldsta riket vi känner till i området är det mytomspunna Zhangzhung vilket torde haft en befolkning på uppåt några tusen individer.
Bland hällristningarna hittar man också bilder med buddistiska motiv och symboler vilket visar att de är av senare datum. Här återfinns också bilder som visar människor som dansar i något slags offerritualer. Kinesiska och tibetanska forskare gör antagandet att de äldsta ristningarna är cirka 3000 år gamla och att många av dem är utförda för 3000 – 2000 år sedan. Runt sjön Namco i Nagqudistriktet återfins många ristningar inne i grottor som sannolikt varit bebodda. Här i detta område 500 km norr om Lhasa fanns en gång det s k Tubo-riket.
Andra symboler som återfinns är solen, månen och en s k svastika. Svastikan är alltid tillsammans med andra symboler som just solen och månen, träd, djur som exempelvis yaken. Just detta att svastikan avbildas tillsammans med träd i ett område som helt saknar träd är märkligt. Vad symboliserar trädet? Uppenbarligen har det en viktig religiös betydelse. I västra delarna av Tibet finns det i gamla berättelser något man kallar ”Gudaträdet” , ett träd man offrade till.
Det är givetvis inte uteslutet att det i dessa nu skoglösa trakter faktiskt har funnits bestånd av träd en gång i tiden.
Nu består området av berg, högt belägna slätter och raviner med sand och sten men med en likväl förbluffande rik växtlighet som nomadernas djur, får, getter och yakar kan livnära sig på.
Genom området i västra Tibet och upp genom det som kallas Aksai Chin, som för övrigt Indien gör anspråk på, har kineserna byggt en bilväg. Den kallas stolt för ”Xinjiang – Tibet highway” men det är en enkel grusväg. Den underhålls väl och lastbilstrafiken är mer omfattande än man kanske kan tro. Jag gjorde sommaren 2009 en resa med fyrhjulsdrivna Toyota-bilar från Lhasa till södra Tibet, Mount Everest och vidare bort till västra Tibet. Härifrån berget Kailash färdades vi sedan norrut upp till Kashgar i provinsen Xinjiang. Under vår färd kunde vi se några av dessa fantastiskt intressanta hällristningar.
Vill du veta mera om dessa bilder och den förbuddistiska tibetanska kulturen logga in på:
http://www.asianart.com/articles/vestiges/index.html
Bilderna nedan:
Helt nära vägen i Rimodong (Rutok distriktet) finns en mängd hällristningar. Några är ristade tiotals meter högt upp på klippan så det krävs en del klättring för att komma nära dem. Stilen är också olika. Vilka är äldst? De som är enklare utförda eller?
Hällristningarna härstammar från olika tidsepoker och är olika i motiv, storlek och skicklighet i utförande. Foto: Paul M. Grahn 2009
