Den tibetanska högplatån är till stor del helt obebodd men den utgör fortfarande betesmarker för nomadernas hjordar. Foto: Paul M. Grahn 2004
Kirgizer och Kazakers flykt genom Tibet till Indien
Att läsa böcker är både underhållande och lärorikt. Man kan också råka hitta uppgifter om något man inte hade en aning om. Så är det exempelvis med en historia som jag läste om för första gången i boken ”The Sacred Mountin – The complete guide to Tibet´s Mount Kailas” av John Snelling. (ISBN 81-208-3152-7). Snelling går noggrant igenom person efter person som genom århundradena har tagit sig till och ibland också gått runt berget Kailas i det avlägsna västra Tibet.
I kapitlet om de som tog sig dit under åren 1936-1945 berättar han om Kapten R.K.M. Saker (1909-79) Saker var stationerad i Gyantse där det brittiska Indien hade en handelsstation sedan 1904. Saker gav sig iväg på ett uppdrag till västra Tibet 1943. Efter mycket strapatser kommer de fram till sjön Manasarovar nära Kailas. Här ”they came across two memorials to the turbolent past of the region. The first was the remains of a “pillaged and burned” monastery, which had received the hostile attentions of marauding Kirghiz-Kazaki Muslims. Gold and precious ornaments had been looted, paintings and images mutilated and sacred books put to the torch.” Dessa Kirgizer och Kazaker, cirka 3000 människor, hade passerat Manasarovar under 1941 på sin väg till Indien. När jag började intressera mig för det här hittade jag en mera utförlig beskrivning av dessa händelser i Swami Pranavanada`s guidebok (utkom 1949) ”Kailas – Manasarovar. På sidan 80 i boken redogör han mer utförligt över hur dessa 3000 flyktingar och deras hjordar med får, kameler och hästar. De var utrustade med vapen och hade med sina djur flytt från Sovjetunionen till Xinjiang i Kina redan 1938 under Stalins kollektivisering och utrensningar i Kirgizstan och Kazakstan. Deras väg gick via Gansu och Qinghai upp över Kunlunbergen till den tibetanska högplatån för att ta sig till Nepal eller Indien. Nepaleserna spärrade sin gräns men den stora flyktinggruppen lyckades ta sig in i Ladakh/Kashmir i Indien. Härifrån flyttades de senare till Hazaradistriktet i delar av nuvarande Pakistan.
Flyktvägen över den tibetanska högplatån till Rutok i västra Tibet. Därifrån vidare in i Kashmir, Indien
Kamel i gränstrakterna mellan Tibet och Xinjiang. Foto: Paul M. Grahn 2009
På Wikipedia finns en del information om den kazakiska utflyttningen från Xinjiang som enligt uppgifter skulle ha inträffat i omgångar under 1950- och 1960-talen(?) efter segern för Kinas kommunistiska parti i Xinjiang.
Redan 1936 hade 30.000 kazaker utvisats från Xinjiangprovinsen till Qinghaiprovinsen. De kinesiska Hui-muslimerna under ledning av general Ma Bufang massakrerade vid denna tid tusentals muslimska Kazaker vilka man ansåg utgöra ett hot.
Från norra Xinjiang flydde över 7000 Kazaker till tibetanska-Qinghai-platån via Gansu. Vad som händer är att tibetaner och kazaker i denna region inte kan leva sida vid sida, inte minst genom att betesmarkerna för deras djur inte räcker till. Tibetanerna attackerade och kämpade mot kazakerna när de kom in i Tibet via Gansu och Qinghai.
På Wikipedia berättas också en del om bakgrunden till utflyttningen 1934, 1935, 1936 - 1938 då 18 000 kazaker migrerade till Gansu och vidare via Qinghai.
I Sovjet härjade den av regimen konstruerade svälten mot kazaker först 1919 -1922 och sedan återigen i en ny svältkatastrof 1932-1933. Det tog tre månader för kazakerna att korsa Tibet och ta sig till Srinagar, Kashmir. Av de 400 familjer som flydde Sovjet och Kina kom endast 350 till Srinagar i den inledande utvandringen.
Nästa våg av Kirgizer och Kazaker som tar sig ungefär samma väg ner till Indien finns mera väl beskrivet i flera böcker. Återigen denna gång uppemot 20 000 individer som ger sig iväg från Xinjiang i Kina 1949 -51 där de hotades av de ankommande kinesiska kommunistiska styrkorna. En fyllig beskrivning får man i boken ”Into Tibet – The first atomic spy and his secret expedition to Lhasa” av Thomas Laird (ISBN 0-8021-3999-X). Men här skildras framförallt hur den amerikanske vicekonsuln Douglas Mackiernan som varit baserad i Urumchi flyr upp på den tibetanska högplatån. Han, och två vitryska följeslagare, blir ihjälskjutna av tibetanska gränsvakter. Dessa har inte nåtts av meddelandet från Lhasa där vicekonsulns genomresa skulle underlättas och inte hindras. Denna historia skildras även i tidningen LIFE , november 13, 1950. Här berättas om vicekonsulns amerikanske följeslagare Frank Bessac, även han sannolikt CIA-agent, och hans upplevelser. Hur vicekonsuln Douglas Mackiernan skjuts och hans huvud blir avskuret av de tibetanska vaktposterna. De avser att lämna huvudet i Lhasa som bevis på att de stoppat ett illegalt inträngande i Tibet. Historien skildras även i bilder där man bl a kan se hur vakterna blir offentligt pryglade som straff. Bilderna togs av Frank Bessac.
Ur LIFE , november 13, 1950
Denne berättar självklart inte att han och Mackiernans uppgift uppe vid Sovjetiska gränsen i Urumchi var att skaffa information om de pågående sovjetiska atombombsförsöken. När de kinesiska kommunisterna anländer sammanfaller amerikanernas flykt med Kirgizernas och Kazakernas. De hjälper också varann och har ett gemensamt intresse att ta sig till Indien. I en annan bok av Godfrey Lias ”Kazak Exodus – a nation´s flight to freedom”, utkom 1956, skildras samma flykt men med fokus på Kazakerna och deras öde. De lyckas ockå, trots stora förluster, i maj 1951 att bli insläppta i Ladakh, Indien. De omplaceras senare till bl a Turkiet. Här finns mer av intresse att forska vidare i.