Bild , mitt foto 2014, inifrån Tibet Airlines nya Airbus 320 som trafikerar sträckan Lhasa - Gunsa flygplats i västra Tibet
Bland mina böcker om Tibet finns tre som delvis handlar om att man flyger in över Tibet och de möjliga konsekvenserna av detta. Den första är den gamla klassikern ”Lost horizon”, som på svenska fick titeln ”Blå månen”, ett flygplan med en grupp människor som flyr undan kriget i Kina nödlandar högt uppe i Himalaya. Här hittar man en undangömd dalgång där tiden står stilla, Shangri-La döpte författaren James Hilton detta paradis till.
Boken fick ett enormt genomslag, blev en jättesuccé, filmades och ges fortfarnde ut i nya upplagor. I sydvästra Kina har man t o m döpt om staden Zhongdian till just Shangri-La och man hävdar på fullt allvar att det var här ”det verkliga” Shangri-La låg en gång. Intressant med tanke på att Shangri-La är en fiktion. Visserligen döpte den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt sitt sommarställe till Shangri-La, numera omdöpt till Camp David, Men som sagt Shangri- La har inte existerat. Hilton knåpade ihop namnet efter ivriga studier om Tibet i de brittiska biblioteken. Han torde sannolikt ha stött på namet Zhangzhung, ofta stavat Shangshung, ett kungarike i det förbuddhistiska Tibet. Det är inte otroligt att han med utgångspunkt från detta namn hittat på namnet Shangri-La. Det är också intressanrt att det långt tidigare i västvärlden cirkulerat historier om ett avlägset rike i öster, med en påve, med myror som grävde fram stora guldklimpar ur bergen, isolerat och svåråtkomligt, hemligt. Allt för att sätta igång fantasin.
Den andra boken i detta sammanhang är ett slags travesti på Hiltons bok. W.E. Johns ”Biggles i Tibet”
Professor Bigglesworth får kännedom om ”Ljusets berg” i Tibet. Berget har magiska egenskaper. Han försker utforksa dessa men måste fly därifrån. Han gör ett nytt försök, denna gång med brorsonen, vår hjälte, Biggles. Här ger de sig i kast med bergets väktare ”chungerna”. Namnet "chungerna" här spökar återigen Shangshung antar jag. Chungerna är listiga, gula och opålitliga. De tänker skaffa sig världsherravälde med sina magiska krafter. Det här luktar spänning lång väg. Men tyvärr, den här boken är rätt hopplös i sin intrig om de maktgalna chungerna och deras stora tusenfotingar, är det de guldgrävande myrorna som spökar. Tusenfotingarna drivs av elektricitet och käkar gärna människor, döda såväl som levande. Boken är på sitt vanliga Bigglesmanér fullt av uttryck som ”om vi ska dö skall så skall det ske med salut, fräste han.” Biggles använder allt sitt hjältemod och uppfinningsförmåga och så småningom tar man sig också bort ifrån de lömska chungerna. Med sig får de också några stalagmiter som visar sig innhålla höga halter av ett sällsynt radium. Det är detta som utgör grunden för chungernas hemliga vapen. Idag vet vi att det finns värdfulla mineraler i Tibet. Dessa mineraler fraktas dagligen ut ur området och ner till Kinas östra delar på den järnväg till Lhasa som stod klar 2006. Idag, 2019, går järnvägen ännu längre söderut till Shigatse och planer finns på att dra järnväg, genom Himalaya, ända ner till Kathmandu i Nepal.
Den tredje boken är ”Lost in Tibet - the untold story of five american airmen a doomed plane, and the will to survive” av Richard Starks och Miriam Murcutt. (2004). Detta är inte fiktion utan fakta. Den fem man stora flygplansbesättningen och dess plan kom ur kurs under en flygning från Kunming i Kina tillbaka till Jorhut i Indien. Man störtade i trakterna runt Samyeklostret och Tsedang ett stycke från Gonggar, dagens flygplats, som ligger utmed Yarlong Tsangpofloden öster om Lhasa. Men planet störtade inte nere i floddalen utan högt uppe bland bergen. Bland de berg där jag gjorde en trekking sommaren 2012. Jag letade dock inte efter ett flygplansvrak, det finns för övrigt inget kvar av det idag. Jag vandrade mellan Gandenklostret och Samyeklostret. Jag gjorde min vandring i juli månad och amerikanerna störtade i november 1943. Jag hamnade i en snöstorm i juli månad, man går nämligen på en höjd uppemot och strax över 5000 meter över havet. Det är ett under att den amerikanska flygplansbesättningen klarade sig med livet i behåll, de hoppade från låg höjd med fallskärm, lyckades återfinna varann och tog sig ner från bergen till Yarlung tsangpos floddal. Härnere följde de floden österut, dvs i den riktning vattnet rinner, och kom så småningom till en bebodd liten by. De visste inte om de var i Kina eller i Indien. Snart nog fick de via en tibetansk köpman, denne hade varit i Indien flera gånger med sina karavaner och kunde tala lite hindustani, vilket också en av amerikanerna lärt sig. Nu fick de veta att de var i Tibet! Myndigheterna i Lhasa kontaktades liksom den brittiska ambassaden och det nationalistiska Kinas representanter. Flygarna togs om hand av byborna och fördes senare till Lhasa. Här blev de kvar på den brittiska ambassaden Dekyi Lingka, i flera veckor, innan de med en karavan fördes ner till Indien. Boken är intressant och spännande, betydligt mera spännande än vad "Biggles i Tibet" är.
Två bilder, juli 2012, från de trakter där amerikanernas flygplan störtade i november 1943. Foto: Paul M. Grahn
