Österikaren Heinrich Harrer kom tillsammans med sin landsman Peter Aufschnaiter vandrande till Lhasa den 15 januari 1946. De hade flytt från ett brittiskt krigsfångeläger i norra Indien. Deras flykt, till fots, tog dem under 2 års tid via västra Tibet och berget Kailas och över den ödsliga Changtangplatån mer än 100 mil till "Den förbjudna staden Lhasa". Harrer skrev under tiden dagbok och hans i början av 1950-talet utgivna bok "Sju år i Tibet" blev en stor succé. Att Harrer och Aufschnaiter befann sig i Indien vid krigsutbrottet i september 1939 berodde på att de deltog i en tysk rekogniceringsexpedition för bestigningen av berget Nanga Parbat i västra Himalaya. De liksom tusentals andra tyskar och österikare vilka var verksamma vid tyska företag i Indien internerades. De gjorde flera flyktförsök som misslyckades för att så slutligen i maj 1944 lyckas de ta sig hela vägen till det neutrala Tibet. Tibetanerna var dock sedan många år tillbaka inte alls intresserade av att ha utlänningar i landet. Det blev en mödosam och spännande färd till Lhasa. Boken "Sju år i Tibet" är fortfarande mycket läsvärd, filmen med samma namn och Brad Pitt i huvudrollen har ett underhållningsvärde men fabulerar kraftigt med fakta. Detta kan man konstatera om man läser Harrers "Beyond Seven Years in Tibet - My life before, during and after" ( på engelska 2007). ISBN 978-1-921196-00-3. Om man är intresserad av Harrer och hans liv är denna bok att föredra. Harrer blev under sina år i Tibet god vän med den 14:e Dalai Lama och de behöll vänskap och kontakt ända till Harrers död 2006.
Harrers och Aufschnaiters flyktväg finns återgiven på kartan nedan. Själv färdades jag sommaren 2004 från Lhasa till västra Tibet första gången för att vandra runt berget Kailas. Sedan har det blivit ytterligare tre resor till Västra Tibet. 2004 färdades jag i fyrhjulsdriven Toyota, inte till fots. Efter min vandring runt berget återvände jag till Lhasa, i bil, med mina två tibetanska vänner via den s k norra vägen d v s över den stora ödsliga Changtangplatån, de tibetanska nomadernas land. Jag har sett landskapet jag har sett terrängen. Vi färdades på sommaren och i bil. Det mest äventyrliga för oss var att vi fick punktering fyra gånger. Vi körde långa sträckor men kunde sova i gästhus, visserligen mycket enkla men likväl. Jag kan alltså bara ana hur det då var att ta sig fram här under vintern 1945 -46 vilket Harrer och Aufschnaiter gjorde.
Nedan några bilder från västra och norra Tibet vilka jag tagit under resor, 2004, 2009, 2014 och 2016 till dessa avlägsna trakter. Det är oerhört vackert och oerhört ödsligt. Vilda djur lever nu i allt större antal sedan tjuvjakten har begränsats bl a den vilda tibetanska åsnan Kyang och den tibetanska antilopen. En bild visar det gamla klostret Tholing vilket Harrer och Aufschnaiter besökte. De besökte också ruinerna av det tibetanska Gugerikets gamla huvudstad, Tsaparang. Under sin vandring i dessa trakter kom de även förbiden heliga sjön Manasarovar. Däremot gjorde de aldrig någon pilgrimsvandring runt berget Kailas. Sven Hedin anses ju vara den förste europé som gjorde detta. 1935 tog sig, en annan österikare, Herbert Tichy ensam till Kailas och lyckades även vandra runt berget som god tvåa efter Hedin. Sven Hedin, Heinrich Harrer och Peter Aufschnaiter brevväxlade med Sven Hedin. Harrer träffade också Hedin innan denne avled i november 1952.
Klostret i Tholing (Zanda) och Yeshe Ö´s mandalatempel. Templet totalförstördes under 1960-talet
Den gigantiska canyon runt Tholing (Zanda)
Tsaparang det gamla Gugerikets huvudstad som gick under redan på 1600-talet.
Peter Aufschnaiter skrev även han dagbok under sina år i Tibet. Men han publicerade aldrig själv någon biografi. Däremot sammanställdes hans dagböcker och redigerades av tibetologen Martin Brauen och utgavs under titeln "Peter Aufschnaiter´s eight years in Tibet" ISBN 974-524-012-5. Aufschnaiter stannade, efter att ha lämnat Tibet 1951, kvar i Nepal där han var verksam fram till sin död i oktber 1973. I filmen "Sju år i Tibet" tävlar han och Harrer om en vacker tibetanskas gunst, Aufschnaiter vinner hennes hjärta och gifter sig med henne. Ett utslag av Hollywoods behov av kärlek och romantik i filmens värld. I verkligheten gifte sig aldrig Peter Aufschnaiter.
Jag tror att en inspirationskälla för filmens manusförfattare Becky Johnston till filmen "Sju år i TIbet" till denna kärlekssaga är bl a denna bild tagen av Hainrich Harrer. Bilden nedan visar Tessla Tsarong, dotter till tibetanske ministern och överbefälhavaren Dasang Damdul Tsarong. Heinrich Harrer gav bilden titeln "Livsglädje". Tessla gifte sig senare med en man, tillhörig den kungliga släkten i Bhutan.
Det finns mycket övrigt att säga om Harrer och Aufschnaiter, så har också gjorts, inte minst i samband med filmen Sju år i Tibet då deras eventuella medlemskap i nazistiska SA och SS före kriget tdiskuterades. Sammanträffandet med Hitler, finns på bild, efter att Harrer som den förste lyckats bestiga berget Eigers nordvägg och anförs ofta som "bevis" för att han var nazist. Däremot går det inte att belägga att Harrer eller Aufschnaiter gjort sig skyldiga till några krigsbrott. De båda var ju under hela tiden kriget pågick, och långt därefter, i Tibet. Att de efter kriget på något sätt skulle ha verkat för nazismen eller någon nynazistisk konstellation finns det inte heller några som helst belägg för.
