Potalapalatset sett från Jokhangtemplets tak. Foto: Paul M. Grahn 1987
Harlekin Nr 316 - ”det sa klick i Tibet” - 1984 i svensk översättning 1985
Madge Copleigh är en ung brittisk filmfotograf som får möjlighet att följa med den framgångsrike filmaren/regissören Seton Chambers för att göra en dokumentärfilm i Tibet. Vad jag kan förstå utspelar sig denna resa i Tibet i början av 1980-talet. Regissören Seton Chambers är en medelålders änkling, dominant, snygg, rik och framgångsrik.
Först i fjärde kapitlet når vi Tibet där ”slirar Landrovern och förlorar greppet i leran. Seton muttrade ett ord som i vanliga fall…”. På vägen från Kathmandu i Nepal till Lhasa i Tibet färdas Seton Chambers och Madge Copleigh nämligen i egen bil.
Dimma uppe i Khamba la passet (4974 m ö h) Foto: Paul M. Grahn 1986
Potalapalatset i Lhasa. Foto: Paul M. Grahn 1988
I kapitel fem når man Lhasa. ”Madge skulle aldrig glömma den första anblicken av Lhasa. Precis som i Aten dominerades staden av en väldig vit klippa. Och därifrån höjde sig över stadens uråldriga stenbyggnader Potala, lamornas sägenomspunna palats. Ingenting hade förberett henne för detta.” Väl i Lhasa ”De var på väg till det officiella gästhemmet det enda hotellet i hela Lhasa. Man filmar ovan molnen och i kapitel fem filmar man inne i Potalapalatset. Här lyckas Madge dessutom gå vilse. Beskrivningen av miljön i Lhasa och inne i Potala visar att författarinnan Madeleine Ker i varje fall har läst på. Att hon skulle ha besökt Potala när boken gavs ut, 1984, tvivlar jag på, men vem vet. Hon kanske var med i någon av de tidiga turistgrupperna till Tibet som började på 1980-talet? Vidare i texten kan man ana just början av 1980-talet. ”Staden hade som hon förutsett ett klart medeltida utseende. En del moderna hus och offentliga byggnader hade dock uppförts av kineserna. Till hennes lättnad var Lhasa gästhem en modern byggnad i ett av de nybyggda kvarteren.” Jag utgår ifrån att här avses ”Gästhus Nr 1” som numera är omdöpt till hotell men ligger just ungefär så som författarinnan beskriver det. ”I receptionen togs de emot av en ”värdig medelålders kinesiska” som heter Mrs Wong. Den ”beskäftiga Mrs Wong” fortsätter sedan med att omtala att ”Ett stort turistsällskap från Folkrepubliken har just rest härifrån, berättade hon. Vi har mycket få besökare från väst, ännu färre filmfolk. Gick resan bra?
– Den var ganska tröttsam, log Madge.
- Ah, det skulle ha varit bekvämare med flyget, föreslog mrs Wong och förde dem upp till deras svit. Nästan alla våra utländska besökare kommer med flyg från Kina. Men eftersom ni ville filma resan från Nepal tillhör ni de få som fått tillstånd att köra över gränsen söderifrån. Var Himalaya inspirerande?”
De är båda trötta efter bilresan som gått från Kathmandu via Shigatse till Lhasa.
Jag har själv gjort resan mellan Nepal och Lhasa i båda riktningarna många gånger så jag kan intyga att man blir just stum och trött i kroppen. Nu börjar det närma sig ”själva klicket i Tibet”. Seton Chambers drar av sig skjortan. ”Instinktivt vände Madge ryggen till.
- För Guds skull Copleigh, sa han syrligt, jag har bara tagit av mig skjortan.
Rodnande över sin egen dumhet tvingade sig Madge att vända sig om.
- Var gör det ont?
- Mellan skulderbladen upp mot nacken, svarade han och satte sig på sängkanten.
Madge satte sig bakom honom med korslagda ben. Gud vilken härlig kropp han hade! Varje muskel perfekt markerad och den släta huden var mörkt gyllenbrun. Det fanns två stjärnformade ärr på hans vänstra sida. Skottskador? Han hade sett så många krig att det inte skulle vara förvånande. Madge bet sig hårt i underläppen. Var det höjden som fick henne att känna sig så här yr i huvudet? Skälvande lade hon händerna mellan de breda skulderbladen. – Här? Viskade hon.”
Sedan följer givetvis en del missförstånd och ”Nej det här får inte hända” Men det händer förstås i alla fall. Så förutom deras heta upplevelser på hotellrummen blir det dessutom gjort en utomordentligt intressant dokumentärfilm om Tibet som blir en stor succé och ger Madge fart i karriären och hon får följa med Seton Chambers på nästa viktiga filminspelning till Polcirkeln. Men Tibet och den tibetanska miljön och människorna är inte påfallande viktiga i den här boken. De utgör ramen runt huvudhistorien som är relationen mellan Madge och Seton och där Setons döda hustru Lana är viktigare än Tibet och visst detta är ju en bok bland Harlekinböckerna så här får Tibet stå till tjänst, ännu en gång, med den sägenomspunna och mystiska inramningen som krävs i böcker av detta slag. Som exempelvis i Barbara Cartlands ”Fånge i Tibet” se: http://www.pgrahn.com/blogg/169-fange-i-tibet-barbara-cartland.html