Den stora Buddhan, 13,7 meter hög, i grotta nr 20 har blivit "signaturen" för Yunganggrottorna. Foto: Paul M. Grahn Februari 2019.
Under flera år har jag haft förmånen att fira det kinesiska nyåret, den s k Vårfesten, i Kina. De två senaste åren har vi tillbringat en vecka av denna ledighet i provinsen Shanxi. Förra året besökte vi buddhisternas berg Wutaishan och i år valde vi att köra bil till Datong. Då vägarna här uppe i norra Kina numera är alldeles utmärkta är det behändigt, om än inte miljövänligt, att göra dessa utflykter med egen bil. Datong ligger cirka 40 mil nordväst om Peking och det är en stad med drygt 4 miljoner invånare. Staden med sitt läge mitt i stenkolsområdet har länge varit ökänd som smutsig och med dålig luft. Det finns stora kolgruvor och tung industri i eller i närheten av Datong. Nu kunde vi dock konstatera att luftkvaliteten var betydligt bättre än sitt rykte, om nu detta beror på årstiden, reducering av fabrikernas utsläpp eller om man har lagt ner det värsta miljöbovarna vet jag inte.
I och kring Datong finns mycket stora industrianläggningar. Foto: Paul M. Grahn Februari 2019.
Vi såg ett flertal nerlagda industrier som tyder på att så kan vara fallet. Påfallande många vindkraftverk och stora områden med solpaneler uppåt bergssidorna tyder också på att man åtminstone försöker göra förbättringar. De centrala delarna av Datongs gamla stad har rivits och för 50 miljarder yuan har man byggt om och upp de gamla kvarteren så att det skall se ut som under Tangdynastin (618-906 AD). Här finns nu mängder av restauranger och butiker. Restaurangerna här serverar klassiska Shanxirätter och nu under Vårfesten var det långa köer till de mest berömda av dem.
Nio drakars mur i Datong.
Vi inledde vårt besök i Datong med att försöka ta oss in till den berömda ”Nio drakarnas mur” vilket visade sig vara svårt. Oändligt lång kö utanför avgjorde att besöket fick göras senare eller så avstår vi helt. Visserligen är denna mur den största ”niodrakar muren”, större än de murar som står i Förbjudna staden och Beihaiparken i Peking. Nu blev det att avstå helt eftersom vi hade flera andra mer intressanta sevärdheter att besöka under våra dagar i Datong med omnejd.
Buddha i en av salarna i Huayanklostret. Foto: Paul M. Grahn Februari 2019.
Vi begav oss istället till Huayan klostret som ligger på Daxigatan på den västra sidan av Datong. Det utgörs av två sektioner, den övre som kallas ”Stora hallen” och rymmer fem stora Buddhor från Mingdynastin, och den nedre delen som kallas ”Sutratemplet” som innehåller ett bibliotek med cirka 18 000 volymer buddhistiska skrifter. Byggt under Liao-dynastin (907 - 1125) är detta det bäst bevarade och största klostret från denna tid som finns i Kina. Det byggdes enligt Huayan Sutra Sektens principer och är unikt genom att det står vänt mot öst i stället för mot söder. Kejsarna under Liao-dynastin var buddhister och byggde många kloster. Huayan-klostret var ursprungligen den kejserliga familjens tempel och här offrades för dessa kejsares välgång. Under Ming-dynastin (1368 - 1644) delades klostret i två delar, de övre och nedre klostren och renoverades och förstorades till dess nuvarande form.
Huvudhallen i det övre klostret är Hallen tillägnad Sakyamuni Buddha. Den byggdes under Liao-dynastin och renoverades under Jin-dynastin (1115 – 1234 AD). I mitten av hallen finns fem Buddhaskulpturer som står i rad. Ytterligare tjugo skulpturer av buddhistiska s k arhats som böjer sig i respekt för de fem Buddhorna står utmed sidorna. Målningar på väggen avbildar historier hämtade ur buddhismens skrifter. Den sammanlagda ytan på de välbevarade freskerna är 890 kvadratmeter, vilket är sällsynt i Kina.
Detalj av väggmålningarna i Huayanklostret. Foto: Paul M. Grahn Februari 2019.
Det ”Nedre klostret” är enkelt och osofistikerat. Dess huvudhall är ”Bhaga hallen” där de buddhistiska skrifterna förvaras. Biblioteket är utsökt utformat. Det finns trettiotre skulpturer i hallen, bland vilka Bodhisattvan Guanyin är den viktigaste.
Två av de fyra "himmelska väktare>" som vanligtvis vaktar ingången till kinesiska buddhistiska tempel. Foto: Paul M. Grahn Februari 2019.
Denna onsdag, den 6 februari 2019, då vi startat tidigt från Peking och då vi endast hade stannat till som hastigast för lite snabbnudlar utmed vägen kände vi för en rejäl middag i Datongs gamla stad. Vi hittade med hjälp av en ”restaurang-App” att det var ”Long Ju xiang” (”Draken möter lyckan”) restaurangen vi skulle försöka få ett bord på.
En del av ”Long Ju xiang” (”Draken möter lyckan”) restaurangen. Foto: Paul M. Grahn. Februari 2019.
Kyckling tillagad i lergryta, hemligt recept, var en av de absolut bästa och mest välsmakande rätterna vid vår middag på ”Long Ju xiang”. Foto: Paul M. Grahn Februari 2019
”Shaomai”, ångbakade "degknyten" med en fyllning av fläskkött och lök toppade med en räka. Mycket goda! Foto: Paul M. Grahn. Februari 2019.
Vårt val visade sig vara helt rätt och efter en halvtimmes köande fick vi ett bord för fem personer och sedan serverades vi mycket god mat, ”Shaomai”, ”Datong liang fen er” mm. Vi beställde tio rätter och alla serverades snabbt och var mycket goda. Priset för denna middag för fem personer blev 258 yuan! (356 Svenska kronor). Det föreligger helt klart en stor skillnad mot priserna i Peking som är avsevärt högre för motsvarande kvalitet av mat.
En del av den en kilometer långa sträckan utmed bergssidan där grottorna är inhuggna. Foto: Paul M. Grahn. Februari 2019.
Påföljande dag, torsdagen, gav vi oss iväg till Yunganggrottorna, cirka 16 km utanför Datong. En strålande dag med sol och luftkvaliteten kändes riktigt bra. Nu var vi inte i Datong för att studera miljöförbättringar utan just framför allt för att se de berömda Yunganggrottorna vilka skapades under den Norra Weidynastin, 300- till 500- talet AD. Grottorna har givetvis tidigare haft många utländska besökare, också svenskar. En av dessa som också skrivit om sitt besök är ingenjören, järnvägsbyggaren och sedermera antikhandlaren Orvar Karlbeck.
Hans besök skedde för 90 år sedan, i maj 1929. Han skriver följande i sin bok ”Skattsökare i Kina” - (Bonniers 1955) sid. 44-46. ”Det var med en suck av lättnad jag märkte att det började dagas. Vid halvsextiden var vi framme i Tatungfu (Datong), där tåget skulle göra ett uppehåll på 24 timmar. "I Tatungfu är det sedan inte mindre än sex olika tullstationer och detta därför att området behärskas av en lokal s k krigsherre som behövde inkomster för att kunna avlöna sina soldater. ”Om själva staden inte hade mycket att bjuda på så fanns det ca 20 kilometer därifrån en sevärdhet av rang, en av de förnämsta i hela landet: Yünkang-grottorna. Bergman hade lovat taga mig dit, och jag hade hoppats att kunna stanna där ett par dagar, men därav blev intet. Min värd förklarade nämligen att trakten vimlade av rövare, som alldeles säkert skulle lägga vantarna på oss om de fick veta, att vi befann oss på något värdshus där. Vi fick alltså göra fram- och återresan på en dag och hyrde därför en Peking-kärra. Det är ett tvåhjuligt fordon, ganska pittoreskt att se på, men bekvämt kan man knappast kalla det, ty det saknar fjädrar. Som de flesta vägar i den delen av landet var både gropiga och steniga, blev man ordentligt omskakad under en färd. Vi tillryggalade också större delen av vägen till fots.
Landskapet var grått och trist, verkade sterilt och tomt på folk. Marken var bar. Där växte varken gräs eller örter, och endast några stympade och tynande pilar bildade ett behagligt avbrott i enformigheten. Då och då täcktes vägen av bälten av sand. Det bar uppför ett bergspass. Där låg en liten fattig by med ett till hälften raserat tempel, men mitt framför detta reste sig en lång hög ”andemur” snarlik den berömda ”drakmuren” i den Förbjudna staden i Peking. Den var liksom denna klädd med vackert glaserade tegel, som formats till stora imponerande drakar och bildade ett vackert inslag i denna dystra trakt samt vittnade om, att här en gång i tiden hade sett annorlunda ut. Sannolikt var den uppförd under Ming-tiden, kanske på 1500-talet, och det förvånade mig att finna den så oskadd. ¨Det bar åter utför, och vi kom ner i en floddal, i vars uttorkade steniga botten vägen gick fram. Kala berg bildade dalens sidor, och landskapet gjorde ett ökenartat intryck. Men här förekom åtminstone någon trafik, ty vi mötte en Peking-kärra och ett par små kamelkaravaner.
Plötsligt dök en liten oas upp. Det var en liten by, vars enkla hus skuggades av grönskande pilar. På toppen av en bergkam reste sig ett tempel, och i den lodräta klippväggen varsnade jag mörkare partier, som visade sig vara mynningar till en oändlig mängd grottor. Det var målet för vår färd, de berömda grottemplen vid Yünkang, vilket betyder ”Den molniga Bergskammen”. I dessa grottor finner man buddhistiska skulpturer som hör till de äldsta i Kina ty arbetet med grottornas utsmyckning påbörjades redan på 400-talet. År 483 öppnades anläggningen av tobatatarernas härskare, men arbetet avslutades inte förrän 520.
Foto från Yunganggrottorna, 1920-talet. Här syns grotta nr 20 och det lilla templet uppe på berget som Karlbeck nämner i sin bok.
Hur många grottor som finns där vet jag inte, men tätt intill varandra låg de längs en sträcka på mer än en kilometer. De varierade mycket i storlek från över 20 m i diameter till 2 eller 3, och samtliga grottors väggar och tak var fyllda med buddhistiska gudagestalter och religiösa symboler. Det är också möjligt att fasaden har varit smyckad på liknande sätt. Som emellertid berget är av växlande hårdhet har seklers sandstormar i en del av grottorna nästan helt utplånat skulpturerna, medan andra åter har stått emot. Men där hade bildstormare varit framme. Då de fattiga bönderna fick klart för sig, att skulpturerna var värda pengar, började de mejsla bort än hela figurer än bara huvudena, och dessa konstverk pryder nu museer och privatsamlingar i Västerlandet.
I Tatung stannade jag ytterligare i ett par dagar i hopp om att en kuriohandlare, som jag stiftat bekantskap med, skulle hinna skaffa fram något av värde, men uppehållet var förgäves, och en tidig morgonstund steg jag på tåget och reste norrut.”
Norra Weidynastin 386 – 525 AD
Norra Weidynastin är en dynasti som vanligtvis inte får så mycket uppmärksamhet när det skrivs om Kinas historia. Människorna som grundade denna dynasti och behärskade stora delar av norra Kina under nästan 200 år tillhörde inte den hankinesiska gruppen, de som idag utgör majoriteten av Kinas befolkning. Norra Wei utgjordes av ett nomadfolk och talade ett turkiskt språk. Folkslaget kallas ”Tabgach” eller med kinesisk pinyin ”Tuoba”. Under århundradena kom de sedan att blandas med övriga folkslag i Kina. När de erövrat stora områden här i norr upprättade de sin huvudstad, Pingcheng, där Datong idag är beläget.
Tuobafolket var buddhister med kontakter västerut i Centralasien. Deras huvudstad Pingcheng hade när den var som störst mer än en miljon invånare. Tuobas hade nämligen som regel att flytta stora delar av befolkningen i de områden de erövrat bl a till sin huvudstad Pingcheng. Av Pingcheng finns inte mycket kvar idag däremot minner deras storverk, Yunganggrottorna, om Tuobas storhetstid när man bedrev handel och kulturutbyte utmed det vi idag benämner Sidenvägen. Grottorna skapades på order av Norra Wei´s dynastigrundare Tuoba Gui. Den kejserliga familjen var buddhister och en munk vid namn Tanyao var den som övervakade de första fem grottornas skapande. Idag omfattar området här vid foten av Wuzhoubergen tre olika sektioner, östra- mellersta- och västrasektionen och grottorna är numrerade från 1 till 21 men sammanlagt rör det sig om ett femtiotal grottor.
Många besökare strömmade genom de största grottorna denna dag. Här en del av grotta nr 3 med den stora sittande Buddha Maitreya. Foto:Paul M. Grahn Februari 2019.
Grotta nr 3 med den stora sittande Buddha Maitreya. Foto:Paul M. Grahn Februari 2019.
Under de efterföljande dynastierna har grottorna omväxlande blivit utsatta för förstörelse, i synnerhet de byggnader av trä som täckte grottornas ingångar. Under Liaodynastin skadades grottorna av krigföringen under Yuan- och Mingdynastierna klarade de sig bättre och renoverades. Under den sista kinesiska dynastin Qing skadades de återigen. Under 1900-talets början utsattes de för plundring av västerländska och japanska skattsökare.
"Som emellertid berget är av växlande hårdhet har seklers sandstormar i en del av grottorna nästan helt utplånat skulpturerna, medan andra åter har stått emot. Men där hade bildstormare varit framme. Då de fattiga bönderna fick klart för sig, att skulpturerna var värda pengar, började de mejsla bort än hela figurer än bara huvudena, och dessa konstverk pryder nu museer och privatsamlingar i Västerlandet." Orvar Karlbeck "Skattsökare i Kina" Foto: Paul M. Grahn Februari 2019.
Under 1939-45, under den japanska ockupationen av Kina, uppehöll sig en grupp japanska arkeologer i Yungang för att studera grottorna. Först under 1960- och 70-talen påbörjades renovering och man började skydda grottorna. Man flyttade den by och befolkning som bodde strax intill grottorna. Här har man nu skapat en park och byggt ett stort ”historiskt museum” som dock inte har mycket innehåll med tanke på byggnadens storlek.
En plan över Yungangområdet finns via följande länk: http://tour.yungang.org/en/trip-news-content.aspx?p=5&infoid=68
Eftersom vi var mitt i den kinesiska nyårsledigheten, ”Vårfesten” var det givetvis många besökare. Parkeringsplatserna var fyllda till bristningsgränsen men vi lyckades få en p-plats, lösa entrébiljetter och ta oss in utan större besvär. Man imponeras av hur väl allt fungerar utan att människor blir aggressiva och otrevliga trots denna anstormning. Det gäller också restauranger, hotell och andra inrättningar. Vi ägnade större delen av dagen åt Yunganggrottorna. Jag har besökt andra berömda buddhistiska grottor i Kina, Mogaogrottorna i Dunhuang, Gansuprovinsen och Longmengrottorna i Henan och Yunganggrottorna här i Wuzhoubergen är absolut lika imponerande som de andra.
Sakyamunipagoden i Fogongtemplet. Foto: Paul M. Grahn Februari 2019.
Vår färd fortsatte under fredagen till Sakyamunipagoden i Fogongtemplet (佛宫寺释迦塔; pinyin: Fógōng Sì Shìjiā Tǎ) i distriktet Ying, 85 km, cirka en och halv timmes bilresa söder om Datong. Sakyamunipagoden är byggd helt i trä 1056 under Liaodynastin (1049-1122 AD). Pagoden byggdes på order av kejsaren Daozong av Liao. Platsen han valt var hans mormors födelseplats. Pagoden har överlevt flera stora jordbävningar genom århundradena och är berömd i Kina men är utanför Kina betydligt mindre känd. Den kallas ofta för ”Mùtǎ” 木塔, vilket betyder "Träpagoden". Pagoden står i mitten av tempelområdet på en plattform av sten. Dess totala höjd är 67 meter och det är den äldsta existerande träpagoden i Kina.
I Gujin Tushu Jichengencyklopedin vilken publicerades 1725 under Qingdynastin, uppges det att en annan pagod bygg 936-943 AD stod på platsen innan den nuvarande byggdes 1056.
Det finns gamla bevarade texter i Shanxiprovinsen som stödjer denna teori om en tidigare pagod på platsen. Pagoden består nu av fem våningar och är byggd i lärkträ. Konstruktionen är mycket sinnrik och kallas på kinesiska ”dougong” ett system som till viss del liknar våra knuttimrade hus. Bärande bjälkar hålls på plats av stöd och konsoler som låser samman de olika delarna. Alla delar är rörliga i förhållande till varann och det är säkert också förklarningen till att pagoden klarat sig så väl. Pagoden har genomgått ett tiotal reparationer av skador förorsakade av jordbävningar i området. På bottenplanet sitter den stora Sakyamuni Buddha och på varje våningsplan finns ett flertal andra Buddhaskulpturer.
Del av den avancerade byggnadstekniken i pagoden. Foto: Paul M. Grahn Februari 2019
Den stora sittande Sakyamuni Buddha på bottenvåningen i pagoden. Foto: Paul M. Grahn Februari 2029
Idag får man dock inte gå upp på de olika våningsplanen i pagoden. Man anser att det inte är tillräckligt säkert med många besökare uppe i pagoden.
Templets övriga utformning runt pagoden har även det genomgått förändringar och ombyggnader. Jag fick också intrycket att fler ombyggnader är på gång för att möta ett ökat intresse och hantera mängder av nya besökare. Den kinesiska turismen har under senare år ökat oerhört och idag är det ett stort intresse från små och stora orter att bevara och ”utveckla” sina gamla historiska minnesmärken. Vår färd gick sedan vidare till ”Det hängande templet” som ligger lite närmare Datong.
Xuankong templet – ”Det hängande templet” högt uppe på bergväggen. Foto: Paul M. Grahn Februari 2019
Xuankong templet – ”Det hängande templet”
Xuánkōng Sì, 悬空寺) är ett tempel byggt in i bergssidan högt ovan marken. Templet ligger nära Hengshan-bergen, i Hunyuan distriktet 65 kilometer från Datong. Tillsammans med Yunganggrottorna är ”Det hängande templet” de mest kända historiska platserna och numera turistattraktionerna i Datongområdet
Byggt för mer än 1500 år sedan är templet inte bara känt för den märkliga placeringen och byggnadskonstruktionen utan även för att det är det enda templet i Kina med där de tre traditionella religionerna buddhism, taoism och konfucianism ingår i samma tempel.
Byggnaden hålls i vissa delar på plats av bjälkar som monterats i hål utmejslade i klipporna. Den huvudsakliga stödjande strukturen är dold i berget. Klostret är beläget i en kanjon som så här på vintern gjorde att det blev rejält kallt när vinden friskade i mellan bergssidorna. Templet är byggt under en utskjutande del av berget vilket ger det ett visst skydd mot regn och sol men inte mot vind.
Väl påpälsad framför "Det hängande templet". Notera kön bakom mig. Det tog denna dag flera timmars köande för att ta sig in.
40 salar och paviljonger är byggda på klippor som över 30 meter från marken. Häruppe återfinns bl a ”Sanguan Hall - Hallen för de tre ämbetsmännen”), ”Buddha Sakyamunis hall”. “Hallen för de tre religionerna” har skulpturer för buddhism, taoism och konfucianism. Här sitter Sakyamuni i mitten mellan Lao-Tze och Konfucius. Detta återspeglar de då rådande tankarna om en harmonisk undervisning om de tre religionerna under Ming- och Qingdynastierna (1368-1911).
Munken Liao Ran, som startade byggandet av templet i slutet av den Norra Wei-dynastin, 386 – 525 AD fick med tiden hjälp av bl a taoistiska byggare som säkert var nöjda med utsikten från denna då avlägsna fristad där de taoistiska utövarna kunde meditera i tystnad. Under de följande 1400 åren har sedan reparationer och utvidgning lett till templets nuvarande utseende.
Under lördagen den 9 februari återvände vi så de 40 milen tillbaka till Peking. Vi gjorde ett par timmars uppehåll i Huailai, Hebei, där en av reskamraterna köpt ett hus för en tid sedan och vi passade på att äta en god lunch, på en restaurang i närheten, med Hebeirätter, dock inte åsnekött som är populärt här. I detta område, i Hebeiprovinsen, skall 2022 års vinterolympiad äga rum och vi såg på avstånd en anläggning, skidbacke, säkert gjord av konstsnö, men i bruk. Det visade sig att under de dagar vi varit i Shanxiprovinsen hade det snöat i Peking det mesta av snön var dock redan borta. Tur för oss då snö och trafik i Peking inte är någon bra kombination. Se ett av mina inlägg från Tigerns år 2010; https://www.pgrahn.com/blogg/142-snoestorm-i-peking-och-tigerns-ar-2010.html