Många är de som försökt ta sig till Lhasa. En av de märkligaste i denna skara är engelsmannen Arnold Henry Savage Landor, (1865 – 1924), konstnär, resenär och författare. Savage-Landor reste i alla världsdelar, bland annat tillbringade han flera år i Japan där han bl.a. studerade ainufolket. Han besökte även Korea, Kina, Amerika och Australien. 1905 färdades han tvärs över Afrika. En av hans mera spektakulära färder var den han företog i Tibet 1897. Den resan skildrar han i sin på svenska 1899 utgivna bok På förbjudna vägar – Resor och äventyr i Tibet.
Boken i svensk översättning utgavs av Bonniers förlag vilket vår svenske äventyrare och upptäcktsresande Sven Hedin såg med stort ogillande då Bonniers var hans ”eget förlag”. Boken fick också en stor och väl säljande upplaga, det händer ibland att den dyker upp i något antikvariat.
I boken I Sven Hedins spår – av Lasse Berg och Stig Holmqvist, (1992) ISBN 91-7133-105-0 ägnar författarna ett kapitel åt Henry Savage Landor. Detta med anledning av att Hedin betraktade Savage-Landor som en medtävlare om att vara den främsta upptäckaren i det då ej kartlagda Tibet.
1897 hade Savage-Landor lyckats ta sig in Tibet, åtminstone är det vad han hävdar, och både han och hans två indiska tjänare blir där mycket illa åtgångna av tibetanerna.
Sven Hedins kartbild över Raksas-tal och Manasarovarsjöarna samt Brahmaputras källor.
Något som ytterligt irriterade Sven Hedin var att Savage-Landor i sin bok hävdade att han hade funnit och kartlagt Brahmaputras källflöde. Hedin hade nämligen redan vid denna tid, 1897, bestämt sig för att han skulle bli den som hittade dessa källor och han kom också att kartlägga detta källflöde men först 1907.
I Henry Savage-Landors bok ingår en utvikningsbar karta med titeln ”Karta öfver Syd-Västra Tibet” och på kartan kan man bl.a. tydligt läsa ”källflod till Brahmaputra” och placeringen är inte alldeles oäven.
Kartbild från Henry Savage-Landors bok
Under 1907 och nästan två år framåt hade Hedin föresatt sig att utforska Indus och Brahmaputras källtrakter och de stora sjöarna i Tibets centrala delar. Det gjorde han också, han kartlade stora delar av den tibetanska högplatån och skapade därigenom en klar bild av dess topografi. Hedin kartlade Brahmaputras eller Yarlung Tsangpos, så heter floden i Tibet, källflöden, och han placerade den egentliga källan till Kubigangri-glaciärerna i Himalaya. Ett stycke ifrån vad Savage-Landor hävdat.
Floden flyter åt öster, norr om Himalayas bergskedja. Flera bifloder uppgår i Yarlung Tsangpo, norrifrån ansluter bland annat Kyi Chu/ Lhasa floden. Det finns även mindre vattendrag som rinner ut i Yarlong Tsangpo. Ett av de mindre utflödena är det från den på över 4000 meters höjd belägna stora sjön Yamdrok Yamtso som nu genom ett vattenkraftverk tömmer sitt vatten i floden. Det rådde mycket stort motstånd bland tibetanerna mot att använda sjön, som anses helig, och projektet blev två år försenat, det togs i bruk 1998. Vattnet tas från sjön genom långa tunnlar och kraftverket släpper sedan ut det i floden. Designen är ett s.k. pumplagersystem, där lågenergi från andra generatorer på nätet används för att pumpa tillbaka vatten i sjön när ström inte behövs. Men flodvattnet som har höga halter av sediment och nitrater jämfört med sjön och lägre halter av mineraler antas att på sikt komma att störa sjöns ekosystem.
Den mycket vackra sjön Yamdrok-Yamtso. Foto: Paul M. Grahn 2004
Från sitt ursprung i västra delarna av Tibet rinner Yarlung Tsangpo österut, sträckan i Tibet är 1 650 km, tills den slutligen möter berget Namza barva (7 787 meter) i sydöstra Tibet. Floden har här karvat ut en hästskoliknade canyon, bryter sedan igenom Himalayas berg och har skapat en 6000 meter djup canyon. När floden når Indien heter den Brahmaputra.
När Berg och Holmqvist ägnar ett kapitel i sin bok åt Savage-Landor i sin bok om Sven Hedin. återger de några som de kallar stilprov ur Savage-Landors bok På förbjudna vägar – Resor och äventyr i Tibet. Dennes människosyn ansluter till den upptäcktresandetradition som rådde vid denna tid. Det vill säga att den vite mannen var överlägsen ”infödingarna” i allt. Det var en människosyn som Sven Hedin dock inte delade till fullo.
Savage-Landor fotograferade mycket i Tibet men gjorde också teckningar som illustrerade hans vådliga äfventyr. Här en bild ur boken. Bilden är sannolikt rejält överdriven.
Savage-Landors bok om färden i Tibet är fylld av denna gåpåarattityd och visar oblygt upp den brutalitet som enligt honom ”de vita” måste visa för att hålla ”infödingarna” på plats. Ett citat ur boken: ”Jag tror att en bestämd, om också ej alltför sträng tillrättavisning, i tid gifven en okynnig infödd tjänare är alldeles nödvändig och besparar mycket obehag för framtiden” ger en god bild av Savage-Landors attityd. Men attityden gällde inte bara de stackare som råkat bli anställda av honom. Han visar samma dryga och överlägsna attityd mot de tibetanska tjänstemän han möter. Berg och Holmqvist citerar ur Savage-Landors bok om hur han ”tar itu” med dessa lokala tibetanska tjänstemän: ”När han möter sin förste tibetanske emissarie nära gränsen misstänker han att denne uttalar sig förklenande om engelsmännen. Men han vet att sätta sig i respekt ”Jag kastade mig öfver skräflaren, fattade om hans hårpiska och snurrade honom flera hvarf omkring, allt under jag med min andra knytnäfve lät slag på slag hagla ned öfver hans axlar och ansikte. När jag släppte honom kastade han sig gråtande till golvet och bad med uppsträckta händer om misskund. För att en gång för alla taga tibetanerna ur sin villfarelse i en eller två punkter, tvang jag honom i shokas närvaro att med tungan slicka mina skor rena.” ”Shokas” är vad Savage -Landor kallar tibetanerna. Hans vidare färd går i samma stil, han hotar, kastar tibetaner i en fors och sparkar sig fram genom landet. Han ger inte mycket för landets invånare, hans åsikt är att de är dumma, fega och lömska. Vad beträffar de tibetanska kvinnorna skriver han: ”den tibetanska kvinnan i bästa fall, motbjudande för europeisk smak. Men hon är icke dess mindre vida öfverlägsen den tibetanske mannen.”
Givetvis råkar Savage-Landor ut för än den ena än den andra obehagliga upplevelsen för att slutligen tillfångatas av tibetanerna som efter 20 minuters handgemäng binder honom.
I kapitlet ”Förd inför domstolen” får vi sedan ta del av hur man torterar en av hans tjänare då de anser att denne visat vägen in i ”det förbjudna Tibet”. Man piskar tjänaren Chanden Singh och man hotar att bränna ut Savage-Landors ögon med glödande järn. Men Savage-Landor hade tidigare uppmanat sina tjänare att när de blivit fångar ”Låten dem ej se, att ni kännen smärta, de må göra er hvad som helst, och de lofvade följa min uppmaning”.
Sedan fortsätter tibetanernas hotelser men den orubblige Savage-Landor får de inte ur fattning. ”Jag hade varit omkring tre timmar i tältet då en soldat inträdde och befallde mig komma ut. De tänka hugga af honom hufvudet sade han till sina kamrater, vände sig därpå till mig och gjorde med handen en betecknande rörelse kring halsen. ”Nikutza (jaså) sade jag likgiltigt. Man bör erinra sig att när en tibetan själf hör ord med dylikt innehåll, han vanligen kastar sig ned på sina knän och ber och besvär med tårar snyftningar och böner i oändlighet att bli skonad.” Här beskriver Savage-Landor tydligt skillnaden mellan ”vita män” som han och den ”fege och underlägsne infödingen” i detta fall tibetanerna.
Savage-Landor avskyr framförallt buddistmunkarna, vilka han kallar ”lamorna”. Det hör till saken att inte alla munkar är ”lamor”, titeln ”lama” bär bara de munkar som disputerat dvs. studerat de buddistiska skrifterna i många år. Men även de tibetanska soldaterna som jagade honom anser han vara särskilt lågt stående varelser.
Huruvida Savage- Landors skildring är en helt eller till stora delar uppdiktad berättelse har till och från diskuterats, inte minst av auktoriteten Sven Hedin men även andra personer med mer eller mindre djupa kunskaper om Tibet betvivlade Savage- Landors berättelse.
Jag är tämligen övertygad om att Savage-Landor varit i, åtminstone några av delar av Tibet han beskriver. Jag har själv färdats, visserligen många år senare, i de trakter Savage-Landor och hans två tjänare färdades genom. Hans beskrivning av trakterna runt Manasarovarsjön och berget Kailas, som han kallar ”Kelas” eller ”Tize” är detaljerade. En detalj i dispyten runt Savage-Landors färd i Tibet är bl.a. att han hävdar att det inte finns något synligt vattendrag mellan Sutlejs båda källsjöar Rakas-tal och Manasarovar. Denna iakkttagelse överensstämmer med William Moorcrofts utsaga 1812 och Hedins 1908. Att Henry Strachey 1846 och 1848 såg ett sådant vattenflöde kan förklaras med att vattnet rinner mellan sjöarna endast vid högt vattenstånd över det endast några fot höga näset mellan dem.
Vattenflödet mellan sjöarna Raksas-tal och Manasarovar. Foto: Paul M. Grahn 2014
I sin bok skriver Savage-Landor, på sidorna 210-211, följande angående vattendraget mellan sjöarna. ”Jag var lycklig att från flera utsiktspunkter kunna öfvertyga mig, att bergåsen mellan Rakas- och Manasarovar-sjöarna ej på något ställe är afbruten, och att intet vattendrag sammanbinder sjöarna. Med undantag af en liten insänkning i midten har åsen i hela sin längd en medelhöjd af 1.000 fot ett sakförhållande som tillräckligt vederlägger teorien att båda sjöarna äro en enda. Af infödingarna erhöll jag äfven ytterligare bekräftelse på att de sakna allt samband med hvarandra, om också insänkningen i åsen synes tala för att i en mycket aflägsen forntid ett sådant funnits. Den lägsta punkten i denna sänka ligger mer än 300 fot öfver Rakstals yta.”
Jag har själv vid flera besök vid det lilla klostret Chui-gompa varifrån man kan överblicka näset mellan sjöarna konstaterat att ett år är vattenflödet synligt och andra år är det inte synligt. 2004 gjorde jag tillsammans med en tibetansk vän som min guide en färd från Lhasa, tur och retur, bort till västra Tibet. Då vandrade jag också för första gången runt berget Kailas, den s.k. ”koran” som pilgrimerna vandrar runt under tre dagar. Sedan dess har jag gjort ytterligare två ”kora-vandringar” runt Kailas och ytterligare en fjärde gång vandrade jag till klostret Drirapuk. Jag har varit vid Manasarovarsjön flera gånger och även söderut ner till Thirtapuri utmed Sutlejfloden så jag är rätt väl bekant med de trakter Savage-Landor beskriver.
Sedan är det tveklöst så att han i sin bok dramatiserar rejält. Flera av de händelser, jakten, infångandet och tortyren av honom och hans följeslagare är säkerligen överdrivna, helt i tidens anda. Vid denna tid har Sven Hedin redan börjat sina resor i Asien. Senare kommer hans skildringar av i stort sett samma trakter och även han visste hur berättelsen skulle kryddas för att väcka berättigad uppmärksamhet även om han inte tog i riktigt lika mycket som Savage-Landor och inte heller ”sparkade” sig fram genom landet.
Det hör till saken att redan när Savage-Landor gav sig iväg 1897 fanns det böcker utgivna på engelska av tidigare besökare som beskrev Tibet och tibetanerna. Så visst fanns det skriftliga källor att ösa ur.
Här är några av de böcker som Savage-Landor kan ha tagit del av: Gabriel Bonvalot, Across Tibet publicerad 1891. Hamilton Bower, A diary of a journey across Tibet, 1894. Joseph Hooker, Himalayan journals, 1854. Abbé Evariste Huc, Recollections of a journey through Tartary, Tibet and China, 1852. William Woodville Rockhill, The land of the lamas, 1891 och Diary of Journey through Mongolia and Tibet, 1894.
Om man är ytterligare intresserad av Henry Savage-Landor så ägnar Peter Hopkirk ett kapitel (kap.8) i sin Trespassers on the roof of the world ISBN 0-19-285132-2 åt Savage-Landor. Kapitlets titel är väl vald ”The bizarre Adventure of Henry Savage-Landor” och omfattar 23 informativa sidor. Hopkirk skriver, ”His (story) is most extraordinary tale, and the reader must make up his own mind whether to belive all or merely some of it”
I den engelska upplagan av Savage-Landors bok finns det enligt Hopkirk ett 40-sidigt tillägg som är ett uttalande som under ed inför indiska myndigheter betygar att Savage-Landors berättelse är sann. I mitt exemplar, den svenska upplagan från 1899, kan jag inte hitta något sådant tillägg. Efter Savage-Landors hemkomst till England försöker han utkräva ersättning eller upprättelse för honom och tjänarna för den behandling de fått utstå av tibetanerna. Lord Elgin, då Viceroy of India, avråder dock den Brittiska regeringen bestämt från att skicka en straffexpedition till Tibet eftersom resenären i fråga varken hade tillstånd från Tibet eller Kina att intränga i Tibet. Men inte någonstans i de bevarade handlingarna i India Office Library ifrågasätts Savage-Landors berättelse.
Lord George Curzon
Lord Curzon som då var Under secretary på Foreign Office och som bara några år senare skulle upphöjas till Viceroy of India höll med Lord Elgin angående beslutet att lämna affären mellan tibetanerna och Savage-Landor utan åtgärd.
Han skrev bl.a. ”Tibet is not open to foreigners and anyone attempting to enter the country does so at his own risk entirely”.
Men några år senare, 1903-04, när det passade Lord Curzon ändrade han sig helt i detta avseende och tibetanerna fick betala dyrt för att de inte ville släppa in utlänningar i sitt land. Men det är historien om den brittiska invasionen av Tibet ledd av Francis Younghusband som brukar kallas ”Younghusband expeditionen”. Då sparkade man sig inte fram genom Tibet som Savage-Landor gjorde, man sköt och dödade med moderna gevär och Maxim kulsprutor och man tog sig hela vägen till Lhasa.