Här från det stora klostret Kumbum i Qinghaiprovinsen i Kina startade Huc och Gabet den sista sträckan på den mycket långa färden till Lhasa i Tibet.
Foto. Paul M. Grahn 2006
De första européerna som tog sig till Tibet var portugisiska missionärer som 1624 under ledning av António de Andrade blev välkomnade av tibetanerna i det dåvarande västtibetanska riket Guges huvudstad Tsaparang. De tilläts att bygga en liten kyrka där, idag finns inga spår av den, den användes endast under några få år. Men dessa portugisiska missionärer kom aldrig till de centrala delarna av Tibet och Lhasa. Det blev en kortvarig relation mellan portugiser och tibetaner i västra Tibet. Om Gugeriket har jag skrivit en del om i ett tidigare inlägg vilket dock mest handlar om Tholingklostret i västra Tibet: https://www.pgrahn.com/litteratur/224-tholing-moderklostret-i-vastra-tibet.html
En annan tidig europeisk besökare i Tibet var den österrikiske jesuitmissionären Joseph Grueber (1623 – 1680) som kom till Kina 1656, och var verksam vid hovet i Peking som professor i matematik och assistent till fader Adam Schall von Bell. 1661 blev han skickad till Rom tillsammans med en annan jesuitpastor, belgaren Albert D'Orville. Deras uppdrag var att försvara Schall von Bells arbete om den kinesiska kalendern då denne i Rom blivit anklagad för att ha uppmuntrat ”vidskepliga metoder”. Vid denna tid var sjövägen via Macao till Europa blockerad av holländarna så man valde att försöka ta sig landvägen till Goa i Indien för att därifrån resa med ett fartyg till Europa. Man måste då först korsa det väldiga Kina och sedan Tibet och Nepal. Under den svåra färden som tog nästan ett år avled Albert D'Orville. De färdades via det vi vanligtvis kallar den ”Norra vägen” till Lhasa. En sträckning som utgår från Xining i Qinghaiprovinsen och sedan sträcker sig genom ödsliga ökenartade områden och berg via Golmud och Nagchu till Lhasa. Här skapades under 1950-talet en bilväg och det är utmed den som järnvägen till Lhasa, invigd 2006, är byggd.
Under 1700-talet tog sig fler jesuiter och kapuciner från Europa till Tibet. De motarbetades av tibetanska buddhistiska lamor och blev slutligen utvisade från Tibet 1745. En annan besökare var den skotske adelsmannen George Bogle som kom till Shigatse 1774 för att försöka utveckla handelsförbindelserna mellan Brittiska Ostindiska kompaniet och Tibet.
Efter 1792 stängde Tibet, då under kinesiskt inflytande, sina gränser för européer och under 1800-talet nådde endast 3 västerlänningar, engelsmannen Thomas Manning och de franska missionärerna Huc och Gabet, Lhasa.
Om George Boglehar jag tidigare skrivit här: https://www.pgrahn.com/litteratur/230-den-forsta-brittiska-expeditionen-till-tibet-george-bogle-och-panchen-lama.html
Om Thomas Manning har jag tidigare skrivit om här: https://www.pgrahn.com/blogg/238-en-osannolik-hjalte-thomas-manning-den-forste-engelsmannen-till-lhasa.html
I min samling böcker om Kina, Tibet och Himalayaländerna finns de båda böckerna Resa i Mongoliet och Tibet samt Resa i Kina av Évariste Régis Huc (1813 – 1860) utgivna av Axel Hellstens förlag, Stockholm åren 1862 och 1864. 
Titeluppslaget i den svenska upplagan från 1862
E. Régis Huc och hans ordensbroder Joseph Gabet, båda franska Lazarist-missionärer, nådde fram till Lhasa i januari 1846. De hade då följt samma väg som Joseph Grueber tagit 1661. De här två böckerna återvänder jag gärna till då och då. Det är spännande att läsa om platser vilka jag själv besökt mer än 150 år efter de båda franska prästerna. Båda böckerna beskriver Tibet mycket detaljerat, ingen detalj är för liten för att inte beskrivas på ett omständligt sätt. Det är spännande att idag jämföra deras iakttagelser med mina egna.
Statyer av den 5:e Dalai Lama, Lobsang Gyatso och Güshi Khan. Illustration av Johann Grueber från A. Kircher, China Illustrata, 1661
I Resa i Mongoliet och Tibet kunde man alltså redan 1862 på svenska läsa om hur ”påfven i Lhasa, Tale-Lamas” palats såg ut. Lhasa stavade man vid denna tid i Europa Lha-ssa dvs. ungefär som det uttalas. ”Tale-Lamas palats” förtjänar fortfarande också verkligen det rykte som det enligt Huc ”har öfver hela verlden”. Palatset kallar han ”Buddha-La” inte som vi idag känner det, Potala.
E. Régis Huc hade tagit sig till Peking från Macao någon gång under 1840. Det var under Daoguang, den sjätte kejsaren under Qingdynastin, under den period då kejsardömet vacklade under trycket från av de europeiska imperialistiska makterna.
Första anglo-kinesiska kriget (1839–42 eller ”Opiumkriget” som det vanligen kallas hade gått hårt åt Kina. Man tvingades bl.a. avträda Hongkong-ön till Storbritannien.
Huc vistades i Peking några år och lärde sig kinesiska innan han av de kejserliga myndigheterna blev förvisad till Macao, då en portugisisk enklav i Kina. Här stannade han dock inte någon längre tid innan han gav sig ut på nya färder i Kina. Han hade förbättrat sina kinesiska språkkunskaper och låtit håret växa ut så att han kunde anlägga den obligatoriska ”hårpiskan” som alla manliga kineser av Manchuhärskarna var påtvingade att bära. Han tog sig upp till ”Svarta vattnets dal” – Heishui beläget cirka 500 km norr om Peking dvs. inom Mongoliets gränser. Häruppe fanns det en del till kristendomen omvända mongoler och kineser. Här lärde han sig flera av de mongoliska dialekterna och översatte kristna religiösa texter till mongoliska. Han blev sedan beordrad att resa från Mongoliet via Kina till Lhasa i Tibet och därifrån till Indien. Det var en resa som påminner om den kinesiske buddhisten Xuanzang som hade rest via Tasjkent och Samarkand till Indien för att hitta buddhistiska texter på 700-talet.
I september 1844 startade han sin resa tillsammans med Joseph Gabet, och en ung mongol som anammat kristendomen. De korsade Gula floden och fortsatte in i det sandområde som kallas Ordosöknen. Här utsattes de för svåra prövningar då de inte hade medfört tillräckligt med vatten och bränsle. Under tre månader bodde de i det stora Kumbumklostret nära Xining. Detta mycket stora och betydelsefulla buddhistiska kloster hade vid denna tid 4000 munkar. Huc beskriver Kumbumklostret bitvis mycket detaljerat och har en lång utläggning om ”Tsong-Kaba” den tibetanske ”reformatorn” som 1409 grundade inriktningen Gelugpa inom den tibetanska buddhismen. Kumbum är intimt förknippat med Tsongkapa som en tid var verksam där. Huc beskriver också de likheter med den kristna katolska kyrkan. ” De förändringar, hvilka Tsong-Khaba införde, förete mycket öfverensstämmande med katolicismen. Buddhisterna hafva krumstaven, biskopsmössan, messdrägten, kormanteln, två körer med vexelsång, messor, besvärjelser, rökfatet med fem kedjor, som man efter behag kan tillsluta eller öppna, välsignelsen, dervid laman lägger sin högra hand på den troendes hufvud; vidare hafva de radbandet, celibatet, ensliga religionsöfningar, helgondyrkan, fastor, processioner, litanior och vigvatten! Om allt detta är af kristligt ursprung, derom hafva vi under våra missionsresor ingenstädes vunnit någon underrättelse i sjelfva landet. Vi anse likväl kristendomens inflytande i dessa afseenden för sannolikt och stödja denna vår åsigt på följande grunder: Under mongolväldets tid i fjortonde seklet kommo många européer till Hög-Asien, och de tatariska eröfrarne afsände beskickninga till Rom, Frankrike och England. Otvifelaktigt gjorde den katolska gudstjenstens glans och ståt på dem ett djupt intryck, hvilket de medförde till sina stepper.” ”Enär Tsong-Khaba lefde vid samma tid, som kristendomen infördes i central-Asien kan det ingalunda väcka förvåning att den reformerade Buddha-Kulten företar så mycken öfverensstämmelse med kristendomen.”
Kumbumklostrets huvudhallar. Foto. Paul M. Grahn 2006
Lite längre fram beskriver Huc sedan Kumbumklostret. ”Kumbum som på tibetanska betyder ”de tiotusen bilderna”, hvilken benämning hänsyftar på det trädd, som sägnen lät uppväxa af Tsong-Khabas hufvudhår och vars varje blad bär ett tibetanskt sriftecken. Man frågar oss tvifvelsutan hvad vi tänka om detta underträd, om det ännu finnes till, om vi hafva sett det och huru det förhåller sig med dess blad. Det underbara trädet finnes ännu idag. Vi hade under vår resa så ofta hört talas derom, att vi voro högst nyfikna med egna ögon få se det. Vi försummade oss således icke. – Nedanför det berg, hvarpå klosterstaden är uppbyggd, icke långt ifrån hufvudtemplet, ligger en stor fyrkantig plats, inhägnad af en tegelstensmur. Vi gingo innanför denna mur och kunde i all beqvämlighet betrakta trädet, efter att redan utifrån hafva bemärkt några af dess grenar. Framförallt togo vi med särdeles noggrannhet och uppmärksamhet bladen i ögonsigte, och vi voro i högsta grad öfverraskade och förvånade, då vi verkligen på hvarje särskildt blad funno mycket väl bildade tibetanska skriftecken.” Sedan fortsätter beskrivningen i ytterligare utläggningar för att avslutas med: ”Man ler måhända åt vår okunnighet, men sannfärdigheten af hvad vi berätta får åtminstone icke dragas i tviflesmål.” Jag har själv vid ett par tillfällen besökt den av Huc beskrivna platsen och sett trädet. Här innanför muren som omger det vill man förstås gärna ta en närbild av nämnda berömda blad. Det är dock inte tillåtet och det finns alltid munkar som bevakar att man inte tar bilder. Jag har lyckats få några bilder här men inga som styrker Huc och Gabets utsaga om ”skriftecken” på bladen. Nu måste medges att mina kunskaper i tibetansk skrift är lika med noll dvs. ännu sämre än de få ord jag lyckats lära mig av det tibetanska språket.
Ingången till den byggnad där Tsongkhapa`s träd, med tecken på bladen, finns. Foto: Paul M. Grahn 2005
Här tog jag en bild i smyg, inne på gården där trädet står, dock svårt att se om det finns tibetanska tecken på bladen. Foto: Paul M. Grahn 2005
I slutet av september 1845 kunde så Huc och Gabet ansluta sig till en stor officiell tibetansk grupp som via Kumbumfärdades från Peking till Lhasa. Det var en mycket stor delegation som bestod av 2000 man och 3700 djur. Trots att de nu färdades i en officiell grupp blev resan svår. Det var vinter och de måste ta sig genom obebodda områden och över en rad snötäckta berg. Men den 29 januari 1846 nådde man fram till Lhasa.
”Vi inkommo nu i en bred dal, och varseblefo till höger om oss Lha-Ssa, denna den buddhistiska verldens ryktbara hufvudstad. De otaliga sekelsgamla träd, som omgåfvo staden, de stora hvita husen med sina förgyllda tak, detta Buddha-La, hvarför Tale-Lamas palats höjer sig – allt gifver Lha-Ssa en majestätisk och imponerande anblick. Vid vårt intåg i staden kommo de mongoler, hvilkas bekantskap vi gjort under resan. Och som hade kommit fram några dagar före oss, emot oss och bådo oss taga in i en boning, som de föranstaltat åt oss. Det var den 29 januari 1846 och således 18 månader sedan vi lemnat de ”Svarta vattnens dal”.
Potalapalatset i Lhasa, det som Huc kallar Buddha-La. Foto: Paul M. Grahn 2016
De båda missionärerna blev positivt emottagna av den tibetanska överheten och tilläts öppna ett litet kapell. I Lhasa fanns sedan 1727 en representant, ”Amban”, för det Manchuiska kejsardömet – Qingdynastinen. Ambanrepresenterade Qings auktoritet över den buddhistiska teokratin i Tibet och hade 2 000 soldater stationerade i Lhasa fram till Qingdynastins fall 1912. Kina hävdade på detta sätt sin överhöghet över Tibet sedan man militärt ingripit i en blodig konflikt mellan de olika tibetansk-buddhistiska inriktningarna Gelugpa och Nyingmapa.
När Huc och Gabet anlände till Lhasa var Amban en man vid namn Qishan. Denne hade tidigare varit tidigare guvernör i Zhiliprovinsen men begått misstag vid förhandlingar mellan Kina och britterna. Han förvisades därför till ett mindre viktigt uppdrag, att vara Amban i Tibet. I Lhasa försökte han revanschera sig genom att kraftfullt försöka hävda det kinesiska inflytandet vilket inte var helt enkelt nu när Kina blivit rejält försvagat. Qishan anade att problem kunde uppstå om han tillät Huc och Gabet att fortsätta sin färd till Indien från Tibet. Qishan lyckades få Huc och Gabet utvisade från Lhasa redan i februari 1846 och de eskorterades under bevakning till Guangzhou (Kanton) i oktober 1846. Därifrån återvände Abbé Gabet till Europa. Gabet lämnade till britterna intressant information om Centralasien och åkte sedan till Brasilien, där han dog kort därefter.
Här en avbildning av Lithangklostret i östra Tibet, Kham, från 1840-talet. Så bör det ha sett ut när Huc och Gabet passerade.
Lithangklostret skadades svårt under 1950-talet. Här är en del av de nu återuppbyggda huvudhallarna. Foto: Paul M. Grahn 2016
Huc stannade kvar i Guangzhou i nästan tre år och skrev sina två böcker om resor i Kina, Mongoliet och Tibet. Huc återvände till Europa 1852. Han skrev ytterligare böcker bl.a.om kristendomens historia i Kina, som kom ut 1857. Hans minnen av resorna i Mongoliet, Tibet och Kina under åren 1844, 1845 och 1846 i fransk utgåva med titeln ”Souvenirs d'un Voyage dans la Tartarie, le Thibet, et la Chine pendant les Années 1844, 1845, et 1846” utkom i Paris 1850. Därefter följde en engelsk utgåva 1851, tysk översättning 1855 och följdes sedan av holländska, spanska, italienska, svenska, ryska och tjeckiska utgåvor. Huc dog i Paris i mars 1860.
Abbé Hucs bok Resa i Mongoliet och Tibet, (1844–6), blev på sin tid en stor reseklassiker. Under några decennier efter bokens publicering var det dock många som betvivlade att de båda missionärerna verkligen genomfört de långa resorna och man läste med skepsis. En av de främsta kritikerna var den ryske upptäcktsresanden Prjevalsky som försökte motbevisa Huc`s beskrivningar i boken. Prjevalskys, en stor auktoritet genom egna resor i Asien, uttalanden bidrog till att många tvivlade på att Huc och Gabet någonsin varit i Tibet. Ungefär fyrtio år efter bokens publicering kom den amerikanske resenären,
W.W. Rockhill, att försvara Huc mot anklagelserna i sina böcker om egna expeditioner där han ofta citerade abbé Hucoch uttryckte stor tilltro till Huc´s berättelser.
Kort efter detta skrev Henri, Due d'Orleans, (1822 – 1897) en bok i vilken han tillbakavisade kritiken mot Hucs berättelse. På punkt efter punkt kunde han visa att Prjevalskys påståenden var felaktiga och hävdade att ryssens motiv för att smutskasta de båda fransmännen enbart berodde på avundsjuka över att de hade nått Lhasa, dit han själv, efter flera försök, aldrig lyckades ta sig. År 1900, publicerade den franske orientalisten Henri Cordier (1849 – 1925) diplomatisk korrespondens mellan generalguvernören i Kanton, Ch'i-ying, och den franske konsuln, M. de Bécour, där de diskuterade utvisningen av de båda missionärerna från Lhasa. Därmed rådde det inte längre några tvivel på att de varit där. Cordier var verksam i Kina under många år där han särskilt ägnade sig åt förbindelsen mellan Kina och Europa.