Kailas nordsida. Foto: Paul M. Grahn Augusti 2004
Här ett stycke av Hedins skildring av pilgrimsleden runt berget Kailas ur Scoutliv i Tibet (Bonniers 1913).
Sidan 210: ”Vår gubbe berättade att han höll på med sitt nionde varv. Han skulle gå runt berget tretton gånger och behövde två dagar för varje kretsgång. Min vallfart var förfelad, försäkrade han, eftersom jag red. Vi sågo också två unga kvinnor, som mätte upp vägen med sin egen kroppslängd."
De lade sig framstupa på marken, gjorde med en benbit ett märke i stigen, reste sig gingo fram till märket, lade sig åter framstupa och så undan för undan hela berget runt, fyra svenska mil. Fast hela rundan från starten vid klostret i Darchen och tillbaka är faktiskt 53 kilometer. (Min anmärkning) En sådan kretsgång kräver tjugo dagar och är i gudars och människors ögon lika mycket värd som tretton vanliga vandringar till fots. I de tvärbranta grusbackarna nedför Dolma-la är det icke så lätt att lägga sig framstupa gång på gång – det går bättre i uppförsbackarna. Den ena laman höll på med sitt andra varv. Då han fullbordat det, skulle han begiva sig till ett kloster och låta mura in sig i en mörk grottboning för återstoden av sitt liv. Och han var blott tjugo år gammal! De vandra på villovägar, men deras tro är så stark att den kan försätta berg. De offra jordelivets förmåner för evighetens salighet. De blicka längtansfullt upp till Kajlas topp, där Siva bor i sitt paradis. ”Blicka upp till Sion våra högtiders stad. Dina ögon skola se Jerusalem!” så heter det på Biblens heliga och högstämda språk. Äntligen är vi uppe på Dolma-passets sadel, som uppnår den väldiga höjden av 5,669 meter. Där ligger ett granitblock, flera hundra kubikmeter mäktigt; på dess krön är nu en stång nedsatt i ett röse, och från stångens spets utgår snören åt flera håll, fullsatta med vimplar och behängda med trasor. Då pilgrimen når fram till blocket, sätter han med tummen fast en smörklick i dess sida, rycker lös en test av sitt eget hår och fäster den i smöret. Han har då offrat både sig själv och av sin egendom och vill han öka sina förtjänster, så sliter han en trasa av sina kläder och binder den vid ett av snörena. Man offrar också gärna en tand, och i blockets sprickor sutto hela radband av människotänder instuckna.”
Pilgrim uppe i Dolma-la passet Foto: Paul M. Grahn aug 2014
Hedin skildrar samma vandring eller snarare ritt, för hans del, i flera av sina böcker. Han skrev och redigerade om texterna allt utifrån böckernas olika målgrupp. Allt utgick från hans dagböcker. Hedin var ett tidigt mediefenomen. Vill man veta mycket mera om denne märklige man som med Axel Odelbergs ord ”alltid hittade rätt i geografin men gick vilse i politiken” så kan man med stor behållning läsa hans Äventyr på riktigt – Berättelsen om upptäckaren Sven Hedin. ISBN 978-91-1-301705-1
Men jag är fundersam över hur Hedins färd runt Kailas verkligen gick till. Han skildrar den på lite olika olika sätt i de olika böcker han skrivit. John Snelling som beskriver Hedins färd i sin bok The Sacred Mountin – The complete guide to Tibet´s Mount Kailas skriver att ”Hedin next seems to have left the usual parikrama route (den vanliga pilgrimsleden) and cut across country in a south-westerly direction to join the route that came directly northwards from a place he calls ”Draxhan” up the valley the Serlung-Chu to the southern foot of Kailas. He visited the small circular lake of Tso Kavala, which he was told was permanently frozen. He could not linger there as time was pressing so he and his party went slipping and sliding down into Serlung valley. Through the large valley which entered on the right, called Khandro sanglam (The secret Path of the Dakinis), he could again see the summit of Kailas – which has a sharp edge towards the north-east, and again looks like a crystal. Here also two manis marked the place where the prevailing granite gave way once more to conglomerate; thereafter the way was choked with boulders of conglomerate. Hedin now cut back to the main parikrama route to bivouac for the night on the roof of the Zutrul Puk Gompa (Gompa är det tibetanska ordet för kloster).”
Hur som helst så får jag inte till det riktigt. Jag äger ett antal olika kartor över Kailasområdet och jag kan inte förstå hur Hedin på en dag kunde ta sig, visserligen använde han ju den s k genvägen, som man egentligen inte får anses det använda förrän man gjort tretton rundor runt Kailas, ner till Kavala tso (en sjö) som ligger vid det vi kallar ”Kailas inre kora”. I "Mitt liv som upptäcktsresande” band 5, sidan 75, skriver han nämligen ”Äntligen är vi uppe på passet Dolma-la, 5669 meter högt. Där står ett jättestort block med vimplestänger och snören på sitt krön”. Lite längre ner skriver han: ”Från Dolma-la bär det tvärbrant ned till gölen Tso-kavala, som hela året om är isbelagd. Från klostret Tsumtul-pu-gompa (Zutrul Puk Gompa) red jag. Det betyder att han sträckan från Dolma-la till klostret inte red. Det verkar troligt för där torde det vara helt omöjligt att rida. Det är alldeles för brant och med lösa stenar bitvis. Upp till Dolma-La kan man rida och det gör också en del besökare också idag. Själv har jag aldrig ridit denna sträcka även om jag så hade för avsikt att göra det vid sommarens Kailasvandring. Men den häst man hade valt ut åt mig var inte alls med på noterna, vi kom inte alls överens alls så jag skrinlade planen och gick istället. Detta tog givetvis längre tid och kräver mera energi men å andra sidan kunde inte heller någon tibetan påstå att min ”vallfärd var förfelad”.
Men åter till Hedins väg runt berget. Enligt vad han skriver borde detta innebära att han och hans två tibetanska följeslagare först tog sig upp till Dolma-La och sedan återvände ner för att återigen gå upp via den s k genvägen. Denna genväg börjar nämligen nedanför Dolm-La och från det som kallas Shiwa Tsal. Eller så finns det ytterligare en möjlig väg från Dolma-la som leder ner till den inre Kailas-koran!? Det här måste utredas. Jag är nämligen mycket intresserad av att använda den väg Hedin använde. Om nu detta inte går kan jag också tänka mig att göra en vandring längs Kailash inre kora. Denna vandring kräver lika lång tid som den yttre vandringen men man vandrar på höjder strax över 5900 meter och här finns inga klosterhärbärge att övernatta i. Man måste alltså bära med sig tält, mat, kokkärl, bränsle etc. En lite tuffare utmaning alltså. Kan detta genomföras?
Här en bild, Foto: Kami Tshering Sherpa. Kathmandu-Nepal, av den s k Inre Koran, inre leden runt Kailas. Här syns Kailas koniska form tydligt. Strax under mitten i bilden syns också en av de två små sjöarna. Den som är isfri, är Tso-Kavala. Hedin skriver att den alltid är isbelagd. Men klimatet har ju blivit varmare sedan 1906. Det kan alltså möjligtvis vara så att Hedin kom från Dolma-la ned i den högt belägna dalgång man kan se till höger i denna bild. Men var gick de över och medförde de också en häst eller lämnade han den första vid Dolma-la och hyrde han i så fall en ny häst vid Zutrul Puk? Eller är det helt enkelt så att Hedin namger sjön fel?
Nedan några andra av mina bilder från mina tre vandringar runt Kailas och med anknytning till Hedins text ovan. Först den sjö som heter Tukche Chenpo Tso, kallas också Gauri Kund och ligger just nedanför Dolma-La passet. Kan det ha varit den sjön som Hedin avser när han skriver: ”Från Dolma-la bär det tvärbrant ned till gölen Tso-kavala, som hela året om är isbelagd.” Kan det vara så att han helt enkelt inte alls har varit inne i den inre koran och att han aldrig har sett Tso-Kavala utan precis som jag bara har hört talas om denna inre väg från någon av de munkar eller pilgrimer han mötte under sin färd runt berget?
Den lilla sjön Tukche Chenpo Tso just nedanför Drolma-la passet. Foto: Paul M. Grahn 2004
Två unga tibetanska män som prostrerar sin väg runt berget.Foto: Paul M. Grahn Augusti 2014
Hedin vid sitt skrivbord i Stockholm. Ur Mitt liv som upptäcktsresande Åhlén & Åkerlunds förlag 1930.