I Förbjudna staden i Peking finns "Shui Dian” eller ”Vattenpalatset”, som man började bygga 1909, två år innan Qingdynastin gick under, detta palats som även kallades för ”Kristallpalatset” blev aldrig klart.
I Oxford som jag besökte och skrev om något tidigare ligger det berömda Bodlein Library. http://www.bodleian.ox.ac.uk/bodley Ett fantastiskt bibliotek med anor från 1500-talet. Gu Gong (Förbjudna staden eller Palatsmuseet som det betyder) i Peking har en eller säkert flera intressanta kopplingar till detta välrenommerade universitetsbibliotek.
Det jag särskilt tänker på är en bok jag läste för många år sedan nu, Hermit of Peking” av Hugh Trevor-Roper som handlar om den excentriske sinologen Sir Edmund Backhouse och hans verk.
En intressant nyutgåva av Backhouse´s verk
Under 2011 publicerades återigen de kontroversiella memoarerna av Sinologen Sir Edmund Backhouse, ”Decadence Mandchoue”. I dessa memoarer ger Backhouse en unik och mycket chockerande inblick i den dolda värld som utgjorde det kejserliga palatset i Peking under Qingdynastins sista år. En skenande korruption på alla nivåer, konspirationer och ett ohämmat sexuellt utlevande är några av de saftiga ingredienserna i boken.
Från okänd till ökänd
Backhouse blev ökänd när historikern Hugh Trevor-Roper 1976 publicerade sin bestseller ”Hermit of Peking”. Trevor-Roper anklagade Backhouse för ren bedräglighet och förfalskning. Backhouse bok som skrevs strax före hans död 1943, avfärdades av Trevor-Roper som en pornografisk ”novelettea” och låg i årtionden bortglömd och opublicerad i Bodleianbiblioteket vid Oxfords Universitet. Men även de mest otroliga berättelser förtjänar åtminstone en andra chans. Denna nya upplaga (2011) är skapad med hjälp av en kombination av de tre gamla originalmanuskripten, som innehas av Bodleian, och har försetts med omfattande kommentarer och en ny inledning av redaktören Derek Sandhaus.
Är det dags för en omvärdering av Backhouse litterära arv?
Den chockerande Decadence Mandchoue är ett mästerverk av ett språkligt geni, en litterär bedrift och en sensationell redogörelse för det inre livet vid Manchudynastins hov (Qing) under åren före dess kollaps 1911. Om Backhouse krönika till stora delar är sann måste vi omforma vår nutida förståelse av denna epok. Backhouse hävdar ju bl a att han hade ett långt kärleksförhållande med änkekejsarinnan Ci Qi och att han därmed hade tillträde till hennes inre cirkel. Hans skildringar kan man bara beskriva som intima. Men frågan återstår om man verkligen kan lita på Backhouse. Han hade i andra sammanhang inte varit helt pålitlig. Han var en excentrisk herre som på grund av dåliga affärer och många lån tvingades lämna England. I Peking slog han sig ner och levde som en kinesisk lärd man i de gamla hutongkvarteren som omger det kejserliga palatset, det vi kallar ”Förbjudna staden”. Han talade, läste och skrev kinesiska till fulländning och det har hävdats att han bl a försörjde sig på att framställa ”gamla kinesiska originaltexter” som han sålde med god förtjänst. En annan inkomstkälla för honom var att förse de brittiska tidningarnas korrespondenter med ”information från säker källa” angående Kinas inre och yttre angelägenheter. John Otway Percy Bland (1863-1945) eller J.O.P Bland som han kallade sig var en flitig korrespondent i The Times tillsammans med Backhouse publicerade han 1910 ”China under the Empress Dowager.” J.O.P Bland var även han en gammal ”Kinaräv” som bland annat tjänstgjort under Sir Robert Hart i det kejserliga kinesiska tullväsendet, som hade en utlänning eller ”barbar”, Sir Robert hart, som chef eftersom han ansågs vara mindre korrupt.
Backhouse var så pass excentrisk att till och med den japanska ockupationsmakten i Peking lämnade honom i fred trots att han var engelsman och därför per automatik en fiende. Backhouse avled på ett sjukhus i Peking 1943.
Den svartvita bilden ovan är från änkekejsarinnans sista tid då hon lät sig avporträtteras i det nya fotografimediet samt omslaget till Blands och Backhouse bok om Qingdynastin.
Den stora bilden överst tog jag någon gång under tiden jag bodde i Peking. Jag då ägnade då och då flera dagar åt att genomströva Den förbjudna staden i Peking. Det är ju ett palats om som man inte ”tar in” på en dag. Den märkliga byggnaden är ”Shui Dian” eller ”Vattenpalatset” som man började bygga 1909, två år innan Qingdynastin gick under, detta palats som även kallades för ”Kristallpalatset” blev aldrig klart.
1925 när palatset (Gu Gong) öppnades som museum för allmänheten efter att ”den siste kejsaren”, Pu Yi, jagats ut byggdes det runt denna aldrig färdigbyggda skapelse andra byggnader mer anpassade för att inhysa måleri- och porslinssamlingar. Här kan man än idag få ta del av spännande utställningar som brukar skifta över året.
Ur museets samlingar, som består av mer än en miljon föremål, kan man sätta samman intressanta konstellationer av t ex gammalt och nyare kinesiskt måleri eller något intressant för den porslinsintresserade.