Mount Everest - Qomolangma 8848 m ö h. Foto från den tibetanska nordsidan. Paul M. Grahn Okt. 2015
Mycket har sagts och skrivits om försöken att nå toppen av världens högsta berg, Mount Everest - Qomolangma. Även om Edmund Hillary och Tenzing Norgay nådde toppen av Everest 1953, vilket var en fantastisk prestation, så är jag lika fascinerad av de tre första försöken som gjordes 1921, 1922 och 1924. Dessa britter i tweedkavaj och golfbyxor som gav sig i kast med den livsfarliga uppgiften saknade i vart fall inte mod.
Det brittiska teamet i expeditionen till Mount Everest 1924.
Det hör till saken att de till sin hjälp hade ett stort antal ”Bhotias” och ”Sherpas”, som kom från båda sidorna av berget, det var alltså både ”tibetaner och nepaleser”. Vid denna tid kunde dessa människor röra sig fritt över gränsen mellan länderna och de brydde sig inte om de ansågs vara landsmän i det ena eller andra landet. Men utan dessa Sherpas och Bhotias var ingen Everest-expedition möjlig och så är det än fast idag kan de inte längre kan röra sig fritt över gränsen. De flesta Everest-bestigningarna sker nu från den nepalesiska sidan och mer än 4000 personer har varit på toppen!
Tibetanska och nepalesiska bärare i expeditionen 1924. Bild från filmen "The Epic of Everest"
De tre expeditionerna 1921-24 krävde flera dödsoffer både bland sherpas och britterna. George Mallory deltog i samtliga tre brittiska pionjärexpeditioner till Mount Everest. Under tredje försöket att nå toppen, 1924, försvann han och hans kamrat Andrew (Sandy) Irvine. Mallorys kropp hittades i maj 1999 av Eric Simonsens och Jochen Hemmlebs expedition. Irwines kropp har aldrig återfunnits. Än idag diskuteras om Mallory och Irvine möjligtvis kunde ha nått toppen.
Hela historien om hur man fann Mallorys kropp på Everest 1999 kan man läsa om i "The Serach for Mallory & Irvine" av Peter Firstbrook. ISBN 0-965-015731. Här berättas också om senare expeditioner allt från 1950-talets och 1960-talets kinesisk/tibetanska expedition som för första gången lyckades nå toppen från nordsidan i Mars 1960.
”De dansande lamorna”, en film om Tibet och kartläggning av Tibetanskt område
Men den här texten handlar inte om klättrandet på Everest utan mer om andra händelser före och efter expeditionerna som jag tycker är intressanta.
En sådan intressant händelse eller ”affär” är den med ”De dansande lamorna”. En brittisk-tibetansk diplomatisk kontrovers som hade att göra med ”lamorna”, de tibetanska munkarnas, besök i Storbritannien 1924–25. Av dessa sju ”lamor” var endast en av dem en s. k. ”Lama”, en som har avlagt en hög religiös examen. ”Lamorna” hämtades till Storbritannien för att dra publik till filmen ”The Epic of Everest”, den officiella filmen från 1924 års brittiska expedition och bestigningsförsöket på Mount Everest.
Filmen, del 1, 45 minuter, kan du se här: https://www.dailymotion.com/video/x3g2q7z
Tibets religiöse ledare ”Den trettonde Dalai Lama” (1876 – 1933) och Kashag, regeringen i Tibet, ansåg att filmen förlöjligade den tibetanska religionen och kulturen och beslöt därför att som protest förbjuda alla framtida Everestexpeditioner. Expeditionens fotograf John Noel fick bära skulden för detta men det fanns också ett annat motiv bakom förbudet mot fler expeditioner men detta hölls hemligt. Ytterligare en orsak till den diplomatiska protesten var att en av expeditionens medlemmar John Hazard (1888 – 1968) hade ägnat sig åt att kartlägga områden i Tibet som ännu var ”vita på kartan”. Tibet hade aldrig tillåtit utländska upptäcktsresande i landet, men den brittiska expeditionen 1921 hade fått sitt tillstånd i samband med ett vapenavtal mellan Tibet och Storbritannien. Detta tillstånd gav dock ingen rätt att kartlägga områden utanför expeditionens färdväg från Sikkim till Rongbuk, baslägret och Everest.
I Tibet rådde en maktkamp mellan den religiösa och världsliga makten, munkväsendet och befälhaveren för den tibetanska armén Tsarong Dzasa. Den tibetanska arméchefen hade nära förbindelser med britterna och kontroversen med klostren blev anledningen till hans fall 1925.
I fruktan för ryskt militärt inflytande i Tibet runt 1900-talets början gjorde Storbritannien från Indien en militär invasion av Tibet, kallad ”Younghusbandexpeditionen” eller "Mission to Lhasa". Det efterföljande fördraget 1904 och konventionen från 1906 formaliserade den kinesiska överhögheten över Tibet med ett märkligt ord, ”suzerainty” på svenska ett sällan använt ord ”Suzeränitet”, det finns inte heller någon direkt och bra översättning men kanske betyder det ”halv självständighet”, för Tibet gentemot Kina, vilket också innebar att det inte skulle tillåtas något utländskt ingripande från varken Ryssland eller Storbritannien.
1910 invaderade kinesiska trupper Tibet från Sichuan och Dalai Lama flydde till Sikkim, där han var skyddad av britterna. Sikkim, en liten stat mellan Indien och Tibet, var under brittiskt skydd och var endast nominellt oberoende.
Efter den s. k. Xinhai-revolutionen, som störtade det kinesiska kejsardömet 1912, drog sig Kina under många år tillbaka från inblandning i Tibets angelägenheter. Dalai Lama återvände till Lhasa och Storbritannien började sälja vapen till vad man nu betraktade som ett självständigt land.
Efter första världskrigets slut ledde en förnyad rädsla för både Ryssland och Kina att Storbritannien och Tibet upprättade närmare diplomatiska förbindelser. Charles Bell, Storbritanniens politiske representant i Sikkim, skickades till Lhasa i slutet av 1920 för att förhandla. Han var den första europé som blev inbjuden till Lhasa och han stannade i nästan ett helt år. Charles Bell och Thubten Gyatso, Den trettonde Dalai Lama utvecklade en personlig vänskap. 1921 började Storbritannien återigen sälja vapen och ammunition till Tibet. Man gav också militärt stöd genom utbildning av officerare och soldater till Tibet.
Charles Bell, Maharaj Kumar Sidkeong Tulku Namgyal, Sikkim och Den trettonde Dalai Lama.
När britterna invaderade Tibet 1903-04 hade Francis Younghusband sett Mount Everest, världens högsta berg och föreslog för Indiens vicekung Lord Curzon att man skulle genomföra en större brittisk expedition för att bestiga berget. Storbritanniens ”Alpine Club” antog entusiastiskt idén och ville genomföra en expedition till sitt jubileum 1907.
Mount Everest ligger på gränsen mellan Nepal och Tibet, båda länderna, som var helt stängda för utlänningar, tillät inte heller några utländska expeditioner vid den här tiden. Britterna gjorde flera hemliga intrång för att kartlägga Tibet. Man hade redan länge skickat s. k. pundits, indier förklädda till buddhistiska pilgrimer, som mätte avstånd och höjder och ritade kartor i hemlighet. Men även brittiska officerare tog sig in i Tibets gränsområden.
1913 hade John Noel, som var officer och bergsbestigare, tagit sig in i Tibet och nått en punkt 40 mil från Mount Everest, närmare berget än någon annan utlänning före honom. Efter första världskriget bjöd Noel in till ett gemensamt möte mellan Royal Geographical Society (RGS) och Alpine Club. Detta möte inspirerade och de två organisationerna började en lobbyverksamhet. Francis Younghusband, som snart blev president för RGS, skrev till statssekreteraren för Indien för att denne skulle utverka tillstånd från Tibet.
Även med politiskt stöd från Lord Curzon, som nu var Storbritanniens utrikesminister fick Younghusband bara ljummet stöd från Whitehall i London. Men han skickade Charles Howard-Bury till Indien för att försöka ta saken framåt. Howard-Bury träffade Indiens vicekung, Lord Chelmsford, som var positiv till en expedition men han kunde inte göra någonting eftersom förhandlingar med Tibet väntade. Charles Bell blev den som tog frågan till Dalai Lama. Strax före Bells diplomatiska besök i Lhasa träffade han Howard-Bury Bell. I det diplomatiska pusslet förhandlade Bell fram tillstånd för brittiska expeditioner till Tibet. Den första, 1921 års expedition till Mount Everest, blev mest en rekognosering och man kom inte särskilt högt upp på berget.
Rongbukklostret 1924.
Rongbuk, klostret nedanför Mount Everests nordsida. 5200 m ö h. Foto: Paul M. Grahn Juni 2009
1922- och 1924 års Mount Everest-expeditioner
John Noel var fotograf på Everest-expeditionen 1922 och fick ansvaret för att producera den efterföljande officiella filmen, Climbing Mount Everest. Filmen visades på biografer runt Storbritannien. När 1924 års expedition planerades erbjöds Noel att finansiera denna med 8 000 pund av den beräknade totala kostnaden på 9 000 pund. Han skulle då få behålla alla rättigheter till såväl filmen som annan fotografering. Noel var fast besluten att göra filmen till en framgång. Han planerade i minsta detalj och tänkte filma på ett sådant sätt att oavsett om bestigningen lyckades skulle filmen skildra bergsbestigarnas triumf, om detta inte lyckades så skulle filmen bli en skildring av det främmande, spännande, mystiska Tibet. Bestigningen slutade i en katastrof, den 8 juni 1924 förolyckades George Mallory och Sandy Irvine på väg upp mot toppen de hade då cirka 800 meter kvar när de försvann ur sikte.
Noel skyndade sig tillbaka till Storbritannien för att börja arbeta med sin film och en annan av expeditionsdeltagarna, John Hazard, tog sig till Västra Rongbukglaciären nedanför Everest för att göra ytterligare mätningar och fortsatte sedan, utan tillstånd, norrut till Lhatse och övre delen av Yarlong Tsangpofloden.
Noels film The Epic of Everest hade sin premiär i London den 8 december 1924.
Ett produktionsföretag Explorers 'Films, med Francis Younghusband som ordförande, hade inrättats för att göra filmen. Det fanns inga filmbilder från högst upp på berget och det var fortfarande inte klarlagt hur och var Mallory och Irwine omkom, under nedstigningen från toppen eller på vägen upp. Man hade fortfarande förväntningar på att de faktiskt hade nått toppen. Intresset var stort för filmen som nu också förstärktes med en grupp ”lamor” från Tibet. Med scenografi föreställande en tibetansk gård med Himalayatoppar i bakgrunden ville man ge vad Noel kallade "lokal färg" åt filmföreställningen. Innan filmen startade skulle munkarna utrustade med ”etniska tillbehör” dansa och sjunga. I de brittiska tidningarna beskrevs framträdandet av de ”sju lamorna” i målande ordalag. Det visade sig nu också att ”lamorna” aldrig fått något tillstånd från varken Dalai Lama eller Kashag att lämna Tibet och att framträda i Europa och USA. Till de brittiska tidningarnas förtjusning besökte de även London Zoo där de fick se ett annat slags ”lama”, från Sydamerika. Till en början var ”lamashowen” en framgång. De turnerade Storbritannien och Tyskland och över en miljon människor i USA och Kanada kom för att se dem och filmen.
Några av "lamorna" som turnerade i Europa och USA 1925 som dragplåster till filmen "The Epic of Everest"
Men sedan den tibetanska protesten blivit känd och intresset avtagit för filmen gick filmbolaget i konkurs i slutet av 1925. Den Brittiska Mount Everest-kommittén tvingades betala 150 pund för munkarnas resa tillbaka till Indien. Bara ett fåtal av munkarna återvände till Tibet och de som gjorde det blev hårt straffade.
Tibets regering ingav en officiell diplomatisk protest. Enligt den information de fått om filmen, utan att ha sett den, ansåg de att filmen och den tillhörande dansföreställningen förlöjligade Tibet. I filmen tyckte man särskilt illa om en scen där en man som plockade löss på ett barn åt upp dem.
Dalai Lama betraktade filmen och munkarnas föreställningar som en kränkning av Tibets religion och krävde att munkarna skulle gripas och straffas.
John Noel sade till en början att han hade fått officiellt tillstånd att låta munkarna resa från Tibet och delta i föreställningarna men detta visade sig vara falskt. I Storbritannien rapporterade en officiell undersökning, "Captain Noels uttalande om de munkar som togs till England är inte i överensstämmelse med fakta". Mount Everest-kommittén tvingades till en ursäkt: "Kommittén beklagar djupt den förnedrande ställning de fick genom upptäckten att kapten Noels uttalanden var felaktiga." Den tibetanske ministerns skrivelse som krävde munkarnas återkomst slutade med "För framtiden kan vi inte ge några tillstånd för resor i Tibet" och inga fler expeditioner tilläts förrän 1933, vilket var samma år som Den trettonde Dalai Lama dog.
Här står jag vid stenen, (2014) som angav platsen, för Everest/Qomolangma base camp 1924.
Efter en stor lavin sommaren 2018 har man nu ställt upp en ny sten som anger att här stod baslägret vilket inte är samma plats som tidigare. Frågan är om man idag säkert vet var 1924 års basläger stod? Foto: Paul M. Grahn Okt. 2018
I Tibet var saken känslig eftersom moderniseringen och militariseringen som införts av Dalai Lama och chefen för armén, Tsarong Dzasa, var helt oacceptabel för de styrande religiösa konservativa som var emot brittisk närvaro och inflytande. De hade goda skäl till detta, Storbritannien försökte i hemlighet provocera fram ett uppror till stöd för militären men misslyckades och Tsarong Dzasa, befälhavaren, blev tvungen att fly till Sikkim. Affären fick långvariga effekter utöver pausen i bergsbestigandet. När Kina invaderade 1950 hade Tibet ingen effektiv armé och kunde inte bjuda något militärt motstånd.
Syndabockar
Mount Everest-kommittén med Farncis Younghusband som ordförande hade svårt att distansera sig från filmen, den hade stött produktionen ekonomiskt. Men man sköt ansvaret från sig för den diplomatiska katastrofen och i över femtio år lyckades man också med att dölja John Hazards obehöriga omvägar i Tibet som också upprört tibetanerna.
En annan händelse, där John Hazard var ansvarig, var att han lämnade kvar fyra av sina tibetanska bärare i Läger 4 högt upp på berget utan proviant i ett enkelt tält. Andra medlemmar i expeditionen, bl. a. George Mallry, lyckades efter två dagar, oerhörd risktagning och svårigheter lotsa ner dem till Läger 2, en av bärarna hade mycket svåra frostskador och dog där. Året efter John Hazards död, 1968, publicerades en artikel i Alpine Journal där det påstods att han var mest ihågkommen för att han lämnade fyra ”sherpas” på North Col 1924 och att detta krävde "mycket riskabla räddningsinsatser" av andra medlemmar i expeditionen.
1981 hävdade Walt Unsworth i sin bok Everest att "The Affair of the Dancing Lamas" var det främsta skälet till att Mount Everest-expeditionerna hade förbjudits av Tibet 1925.
1996 publicerade Alpine Journal en annan artikel med titeln "The Scapegoat" av Everest-historikern Audrey Salkeld. I artikeln granskar hon Hazards roll angående ”Sherpas på North Col” och hans obehöriga Yarlong Tsangpo-resa. Hennes slutsats är även den att tibetanernas främsta klagomål gällde munkarnas ”dansshow.
När Charles Bell 1921 lämnade den brittiska diplomatiska tjänsten för Sikkim och Tibet, tog Frederick Bailey över. Medan Bell varit en klassisk forskare och tibetolog var Bailey mer en äventyrare. Han hade varit med Younghusband till Lhasa på ”The mission" 1903-04 och hade senare gjort en lång och av tibetanerna icke tillåten färd in i Tibet för att utforska Yarlong Tsangpo-ravinen. Han anses av flera tibetologer vara en av ”nyckelspelarna” i expeditionsförbudet 1925-33. Hans centrala placering som kontakt mellan Lhasa och London och personliga motsättningar mellan honom och medlemmar i Mount Everest-kommittén, inklusive Francis Younghusband, gjorde honom till ett besvärligt hinder för en diplomatisk lösning av de olika ”affärerna”.
En mycket intressant bok om de tre första Everestbestigningarna är ”Into the Silence – The great war, Mallory and the conquest of Everest” av Wade Davis. 2012. ISBN 978-0-09956-383-9
Redan 1953, dvs samma år som Hillary och Tenzing når toppen av Everest i maj utkommer på svenska "Kampen om Mount Everest" av W.H. Murray. Engeslska originalets titel är "The story of Everest". En mycket initierad författare som redogör för alla försök som föregick den lyckade bestigningen. Bra kartor och en del bildmaterial.
En bok som behandlar Everest ur ett annat perspektiv är Tenzing Norgay´s ”Son av Mount Everest” skriven tillsammans med James Ramsey Ullman. Utgiven på svenska av Bonniers 1955. Här berättar Tenzing (1914 -1986) om sina försök att få arbeta med expeditionerna till Everest från 1933 och framåt. När han besteg Everest 1953 tillsammans med Edmund Hillary hade han förutom flera andra expeditioner varit på Everest, dock icke på toppen, två gånger. 1947 i ett hemligt brittiskt bestigningsförsök och 1952 med en schweizisk expedition som inte nådde toppen. Men Tenzing och Raymond Lambert nådde 8599 meter vilket då var höjdrekord. En hemlighet som inte berättas i boken är att det under 1990-talet kom fram att Tenzing, vars första namn var Namgyal Wangdi, var född i Tibet och han tillbringade sina första år i Kharta-regionen i Tibet, öster om Mount Everest. Men detta hade hållits hemligt av olika inte minst politiska skäl. Det hör också samman med synen på vem som är ”Sherpa” och vem som inte är det. Tenzing var alltså en ”Bhotia – tibetan” och på den nepalesiska sidan om gränsen hade de inte lika gott anseende som Sherpas vilka för övrigt hade utvandrat från Tibet till Solo Khumburegionen i Nepal under de senaste 500 åren. Benämningen ”sherpa” används ofta på de anställda bärare och guider som deltar i klättringsexpeditionerna i Himalaya. En ”sherpa” behöver alltså inte vara medlem av den etniska gruppen ”sherpas” som kommer från Solo Khumburegionen i Nepal.
Oavsett vem som nu är ”sherpa” och vilken orsak som var den främsta till ”expeditionsförbudet” så finns filmen ”The Epic of Everest” kvar, ett intressant tidsdokument i historien om Everestbestigningarna och det gamla Tibet.