En av de stora muralmålningarna i Fahai-si templet. (Reproduktion)
Exteriör av Mahavirahallen, templets huvudhall. De båda träden med vit bark är ca. 1000 år gamla. De är nästan sex meter höga båda och har vit bark. de tillhör "pinesläktet" furu så vitt jag förstår. Fler bilder av dem längre ner bl a ett foto från 1937. Foto: Paul M. Grahn Februari 2018
Under en månads vistelse i Peking i samband med firandet av det kinesiska nyåret har jag haft förmånen att kunna besöka ett antal gamla tempel och kloster som jag i några fall inte tidigare besökt och i några fall har jag kunnat göra ett återbesök. Ett av de mest intressanta templen i Pekingområdet är Fahai Templet. (Kinesiska: 法海寺; pinyin: Fǎhǎi Sì; Dharma Samudra Vihāra), är ett buddhistiskt tempel byggt 1439-43, (Mingdynastin 1368-1644), beläget cirka två kilometer nordost byn Moshikou i Shijingshandistriktet i norra delarna av Peking. Att benämna Moshikou ”byn” idag kan vara förvirrande. Moshikou är numera i stort sett sammanbyggt med den övriga bebyggelse som sträcker sig långt ut från Pekings centrala delar. Via fjärde ringvägen med bil förbi det ”Olympiska området” med ”fågelboet” och de övriga arenorna är ett bra sätt att ta sig hit. Kollektivtrafiken ut hit har jag inte undersökt, givetvis möjligt om man har gott om tid. Att köra med bil från Pekings centrala delar ut hit tar dryga timmen.
Utsikt över Fahaitemplets tak in mot Peking. Foto: Paul M. Grahn Februari 2018
Fahai si, beläget utmed en sluttande bergssida, byggdes som tempel och kloster men är idag ett museum. Dess långa historia har jag ännu inte helt kunnat klarlägga. Sannolikt klarade sig templet relativt oskadat fram till 1960-taletes kulturrevolution. Det lär finnas svartvita bilder bevarade från 1950-talet som visar att templets hallar då var fyllda med Buddhaskulpturer, rökelsekar, altare, buddhistiska flaggor och banér, ljusstakar och andra buddhistiska föremål. Uppgiften om bilderna och templets innehåll hittade jag i boken ”The search for a Vanishing Beijing – A guide to Chinás Capital Through the Ages ” av M.A. Aldrich (Hongkong University Press, 2006. ISBN 962209777-4).
Jag har sökt litteratur på engelska om templet men ännu inte lyckats hitta något mer än enstaka omnämnanden. På kinesiska finns det säkerligen en hel del. Jag vet exempelvis att det ”kinesiska riksantikvarieämbetet” har fotodokumenterat målningarna och jag har också hittat bilder på den kinesiska Internetsajten Weibo. Ett häfte jag införskaffat är ”Fahai templets frescomålningar - linjeteckningar” av Shang Taian (ISBN 978-7-102-05007-2). Det är ett slags bilderbok, publicerad 2010, där målningarnas figurer och detaljer som händer, fötter och moln tecknats i svarta linjeteckningar. En lärobok för den som vill lära sig att behärska denna karaktäristiskt kinesiska teknik med linjeteckningar. Häftet innehåller också en färgreproduktion av en av templets tre muralmålningar.
Enligt uppgift, från den mycket kunniga kvinna som var vår tempelguide vid vårt besök denna lördagseftermiddag i februari 2018, kom de rödgardister som skövlade och gjorde rent hus i templet hösten 1966 från den mellanskola som fortfarande ligger i byn Moshikou. Då fanns det fortfarande tre stora skulpturer föreställande de tre epokernas Buddha kvar och vid sidorna på de meterhöga stenfundamenten stod vid vardera sidan nio s k arhats, (arhat= "en som är värdig". Dessa skulpturer var troligtvis skulpterade i lera.
Men varför skall man då ta sig hit för att se ännu ett gammalt renoverat buddhistiskt tempel? Det finns ju flera andra gamla tempel i Pekingområdet. I fråga om Fahai si är svaret enkelt, muralmålningarna! Dessa målningar omfattar 236 kvadratmeter fördelat på tre väggar i den s k Mahavirahallen och de är unika. De är målade 1439-43 när templet grundades under Mingkejsaren Zhengtong (1436-49). Vi skall betänka att dessa konstverk i stort sett är samtida med Leonardo da Vinci (1452–1519) och renässansen i Europa. I jämförelse med den uppmärksamhet de europeiska konstverk från denna tid röner är dessa kinesiska mästerverk totalt bortglömda och okända utanför en liten krets även om de är fullt i klass med de bästa europeiska verken från ungefär samma tid.
En bild från en av sidohallarna där man visar stora kopior av Mahavirahallens unika muralmålningar. Foto: Paul M Grahn. Februari. 2018
Bodhisattvan Guanyin (Reproduktion)
Detalj av Guanyin`s högra arm från målningen ovan. Här syns också de relieflinjer i guld som har blivit svarta.
Under århundradena har målningarna klarat sig förvånansvärt bra. De överlevde också 1960-talets kulturrevolution nästan helt intakta. Guiden berättade att en av lärarna vid mellanskolan tidigare hade arbetat vid den berömda konststudion Rong bao shai, på Liulichanggatan i Peking, och han lyckades övertyga de unga revolutionärerna att inte förstöra målningarna. På sina ställen kan man se att de unga rödgardisterna slog in spikar för att sannolikt kunna hänga upp kläder eller avskiljande skynken när man här upprättade sitt revolutionära högkvarter i templets Mahavirahall. Dessa hål i muralmålningarna har, för nutida experter som ledde renoveringen av templet 2001-06, visat att målningarnas underlag även består av ett lager fin ull. Jag har inte kunnat utröna om målningarna är utförda i ”fresco”, dvs våt kalkputs som underlag, eller om de har målats ”secco” d v s på torrt underlag, även om målningarna kallas för ”frescos” i den engelska översättningen tror jag likväl att de är utförda i s k ”seccoteknik”.
På några ställen har underlaget, väggarnas puts, spruckit men det märkliga är att samtliga ansikten på figurerna i målningarna har klarat sig från sprickor. Målningarna är utförda under Mingdynastin men är målade i en stil som ansluter till den stil buddhistiska målningar utfördes under Tangdynastins (618-907) så som man kan se dem till exempel i de berömda Mogaogrottorna i Dunhuang. Figurerna i målningarna såväl olika Buddhor och bodhisattvas som de människor som tillber dem är målade på ett ytterst delikat sätt. Ett exempel är de tunna genomskinliga klädesplagg som exempelvis bodhisattvan Guanyin bär.
Reproduktion av en av muralmålningarna.
Tema för målningarna är de sedvanliga, boddhisattvorna Wenshu (Manjurishi) och Guanjin (Avalokhitesvara på tib. Chenresik) är några av huvudfigurerna. Sedan förekommer de fem så kallade Dyhani Buddhas och andra mytologiska figurer som svävar uppe bland rosa och blå moln. En utsnitt visar en helvetesscen och vid fötterna av flera figurer återfinns olika djur t ex lejon och en panter vars kinesiska namn tangerar ”ge” och ”få”. På flera ställen återfinns utsökt utförda blommor bland annat lotus som ju är en vanlig symbol inom buddhismen.
De konstnärer som under flera år så skickligt utförda dessa målningar har vi lyckats få fram namnen på, de är Yuan Foqing, Wang Shu, Zhang Ping, Wang Yi, Gu Xing, Li Yuan, Pan Fu och Xu Fulin. Att det rör sig om några av de skickligaste konstnärerna vid denna tid råder det ingen tvekan om. Men vem betalade då för att få dessa mästerverk utförda? Enligt uppgift togs initiativet till byggandet av Fahai si av en kejserlig eunuck, Li Tong, och kanske var det också han som betalade? Eller var det kejsaren och stadskassan?
Apropå att betala så ställs man idag, när man besöker Fahai si, inför valet att betala 20 yuan för entrébiljetten, då får man se sidohallarna med några reproduktioner av de berömda målningarna, eller betala 100 yuan och då ingår en guidad visning av Mahavirahallen och originalmålningarna. Valet är enkelt tycker jag. Det är idag absolut förbjudet att fotografera målningarna. Under många år efter 1960-talets vandalisering av templet var templet igenbommat men det fanns tecken på några ställen att vatten läckt in. Vad jag förstod så öppnades templet för besökare 1985 och då var det under flera år framåt fritt fram att fotografera, även med blixt här. En del färger bl a reliefer målade med guld har svartnat. Damm och smuts i Pekings luft har givetvis också bidragit till att målningarna inte längre är lika glänsande som de säkert en gång var.
Exteriör av Mahavirahallen, templets huvudhall. Det är inte längre tillåtet att fotografera inne i Mahavirahallen så jag kan bara visa reproduktioner.
Upptäckte av en slump att det i Erik Nyströms bok "Det underbara Kina" från 1937 finns en bild tagen från ungefär samma ställe som jag stod 80 år senare när jag tog bilden ovan.
En annan bild i boken visar en del av muralmålningaen inne i Mahavirahallen.
Idag utrustas varje besökare i Mahavirahallen med skoskydd och en särskild ficklampa. Därefter släpps man in. Det är helt mörkt inne i tempelhallen. 1996 lät man tillverka, i betong ser det ut som, och sätta upp tre stora Buddhafigurer i hallen. Att de är nytillverkade syns tydligt då de är klumpiga och saknar det delikata utseende som finns hos skulpturer gjorda under ex. Ming- och Qingdynastin. Skulpturerna ägnas följdriktigt inte heller något intresse under visningen. Visningen tar cirka en halvtimme och sker när det samlats en tillräckligt stor grupp individuella besökare. I vårt fall blev vi åtta personer. Vi fick under en timmes väntan ägna oss åt sidohallarna samt att kliva upp för trapporna till den högst belägna byggnaden den s k ”Sutrahallen”. Häruppe fanns inte mycket att se invändigt. Men utsikten in mot Peking var fin. Här uppifrån kunde man skymta det stora järnverket som numera är stängt av miljöskäl. Några av sidohallarna i templet innehåller reproduktioner och i en av dem säljer man tryck som visar valda delar av målningarna.
Dessa reproduktioner tar man rejält betalt för, 1200 yuan styck! Tryckkvalitet och färgåtergivning är svår att bedöma eftersom jag endast sett originalmålningarna i ljuset av en ficklampa.
En figur i en av Fahai si-templets muralmålningarna fångade genast mitt särskilda intresse. Denna figur på kinesiska benämnd Moli zhi tian återges också i Shang Taian´s häfte med linjeteckningar, det är också därifrån jag fått namnet. Det intressanta är att denna Moli zhi tian företer stora likheter med den tibetanska Dorje Phagmo, (sanskrit; Vajravarahi). Likheten består framförallt i att denna Moli zhi tian precis som Dorje Phagmo har ett vildsvin som attribut. I Fahai si-målningen syns ett vildsvinshuvud uppe till höger bakom figurens huvud och ner vid fötterna bakom figuren syns ytterligare ett vildsvin. Moli zhi tian har också ett s k ”tredje öga” i pannan precis som Dorje Phagmo. Historien om Dorje Phagmo har jag tidigare skrivit om se: http://www.pgrahn.com/blogg/84-dorje-phagmo-diamantsuggan.html
Moli zhi tian. (Ovan och detalj, nedan) Den figur i målningen som företer stora likheter med den senare tibetanska Dorje Phagmo.
Denna gudom Moli zhi tian är målad i Fahai si-templet trehundra år innan legenden om Dorje Phagmo och den mongoliska erövringen av Tibet och händelserna vid Samdingklostret inträffar i Tibet på 1700-talet. Att det råder ”släktskap” och i så fall vilken skall jag försöka ta reda på och återkomma till längre fram.