Utsikt över några av templen och klosterbyggnaderna nedanför klostret Pusading. Det kinesiska nyåret innebär tusentals besökare till Wutaishan. Foto: Paul M. Grahn Februari 2018.
I februari 2018 under det "kinesiska nyåret" begav vi oss, med bil, från Peking till Wutaishan (kinesiska: 五台山; pinyin: Wǔtái Shān), (De fem tornens berg). Ett av fyra heliga berg för buddhisterna i Kina. Bergsområdet med sina fem toppar är belägna i häradet Wutai, provinsen Shanxi cirka 40 mil sydväst Peking. Här i området finns flera av Kinas viktigaste buddhistiska kloster och tempel, 53 stycken, varav några klassats som världsarv av Unesco. Wutaishan anses vara Wenshu´s (Manjushri) hem, han är visdomens bodhisattva. Berget har även band till den tibetanska buddhismen, det finns ett par tibetansk/mongoliska kloster här. Bergets namn kommer av den ovanliga topografin, bestående av fem rundade toppar eller "torn", norra, södra, östra, västra och centrala. Den norra toppen, Beitai, är den högsta, 3061 meter vilket också är den högsta punkten i norra Kina. Man tror att bodhisattvan Wenshu manifesterar sig själv på berget vilket innebär att denne då förkroppsligas som en vanlig pilgrim, munk, eller ett märkligt moln i fem färger. I Wutaishanområdet finns några av Kinas äldsta träbyggnader vilka överlevt ända sedan Tangdynastins dagar (618 - 907).
Den äldsta byggnaden är huvudhallen i Nanchantemplet och östra hallen i Foguangklostret uppförda 782 AD respektive 857 AD. Dessa byggnaders höga ålder upptäcktes 1937 av den berömde arkitekten och arkitekturhistorikern Liang Sicheng, (1901 -72). Den arkitektoniska designen av dessa byggnader har sedan dess studerats vidare av ledande sinologer och experter på traditionell kinesisk arkitektur. Dessa, de äldsta templen, Nanchan och Foguang är också idag föremål för studier av deras förmåga att motstå jordbävningar. Man har monterat sensorer som ger kontinuerlig information till Xinghuauniversitetet (Qīnghuá Dàxué) i Peking. Se särskilt blogginlägg om Foguang si här: https://www.pgrahn.com/blogg/209-foguang-si-och-kinas-aldsta-bevarade-trabyggnader.html
Till Wutaishanområdets centrala del har man nu ett ”besökscentrum” där man löser entrébiljett för den tid man avser att vistas i området. Några tempel ligger utanför denna inre ring av tempel och kloster och vid dessa betalar man entréavgift på plats.
Munk i Nanshanklostret. Foto: Paul M. Grahn Februari 2018.
Vi inledde våra besök med att åka till Nanshanklostret (kinesiska: 南山寺) ett av de större klostren på berget, först uppfört under Yuandynastin (1279-1368). Klostret utgörs nu av en sammanslagning av flera kloster och omfattar sju terrasser indelade i tre delar. De tre lägre terrasserna är namngivna Jiletemplet (极乐寺); den mittersta Shandehallen (善德堂); de övre tre Youguotemplet (佑国寺). På grund av denna sammanslagning finns flera delar och minnesmärken vilka har flyttats hit och klostrets nuvarande utformning härrör från Republiken Kinas tid (1911-49). Dagen därpå började vi våra besök med Wanfogetemplet, (万佛阁), byggt 1616 under kejsare Wanli, Mingdynastin (1368-1644). Ett tempel med daoistiska inslag i innehåll och utformning. Daoisterna anser att ”drakkungen”, med sina fem söner, är en inkarnation av bodhisattvan Wenshu (Manjusri). Detta tempel är ett av de mest populära bland lokalbefolkning och besökare vilket syntes denna dag. Utanför templet köper man och tänder rökelse. Rökelsen får ej tas med in i templet och ett berg av förpackningar till rökelsepinnarna brann utanför templet övervakat av den lokala brandkåren som med jämna mellanrum fick rycka in och begränsa eldens utbredning.
Brandkåren begränsar eledens omfattning utanför Wanfogetemplet. Foto: Paul M. Grahn Februari 2018.
Delar av Tayuantemplet och den stora, 56 meter höga stupan Baita. Foto: Paul M. Grahn Fenruari 2018.
Vidare till Tayuantemplet, med den 56 meter höga vita stupan ”Baita”. Denna stupa är Wutaishans landmärke och finns avbildad i alla turistsammanhang. Stupan är byggd i tibetansk stil under Yuandynastin (1279-1368). Den liknar den stora vita stupan Baita si i Peking. Man kan tro att Arniko, den berömda arkitekten från Nepal, som byggde Baita i Peking är arkitekten även bakom denna stupa. Detta hävdas ibland men jag antar att det inte är så, Arniko avled 1306 och stupan här anses vara byggd senare, först framåt 1320-talet. Men Arniko var inte ensam och sannolikt var nepalesiska hantverkare och byggare involverade här. Oavsett vem som nu byggde stupan är den imponerande och de dagar vi var här vandrade tusentals besökare runt den varv efter varv. Här i Tayuantemplet finns också en innergård med tre rum vilken i april 1948 hyste Mao Zedong, Zhou Enlai och Ren Bishi, när dessa tre ledare i Kinas kommunistiska parti var på väg till Pingshandistriktet i Hebeiprovinsen. De tre övernattade några nätter här alldeles nära Baitastupan. Idag är denna innergård ett givet mål för många av de kinesiska besökarna. Gården ser ut som ett slags tempel och man har låtit sätta upp en marmorskulptur som avbildar Mao och Zhou Enlai, fotografier i respektive rum för de tre ledarna, minner också om denna händelse.
Zhou Enlai och Mao Zedong i ett av templen som nu är ett minnesmärke över ledarnas besök våren 1948. Foto: Paul M. Grahn Febreuari 2018
Pusadingklostret på toppen av Lingjiushan eller ”Gamens berg” Detta lilla berg är den högsta punkten i Taihuai, staden i dalen mellan de ”fem tornen”, Wutai Shan. Foto: Paul M. Grahn Februari 2018.
Efter Tayuantemplet tog vi oss upp till Pusadingklostret på toppen av Lingjiushan eller ”Gamens berg” Detta lilla berg är den högsta punkten i Taihuai, staden i dalen mellan de ”fem tornen”, Wutai Shan. Pusading har länge varit ett centrum för pilgrimsfärder och kejserlig support sedan Tangdynastin (618-906). Här byggdes det första templet på platsen Wenshuyuans (Manjushri`s) kloster 471-499 AD, av en kejsare under Norra Weidynastin (385-534AD). Här berättas det att man kan se uppenbarelser av bodhisattvan Manjushri. Ovanför denna topp dyker ibland de femfärgade molnen upp.
Hemma igen tog jag fram den finländske marskalken Gustaf Mannerheims dagböcker från resan Centralasien och Kina 1906-08 (del 3), Dagböckerna utkom på svenska 2010, och här beskriver han sitt sammanträffande med den trettonde Dalai Lama, som då befinner sig, i Luohouklostret. Mannerheim skriver: ”På e.m. gör jag ett besök uppe på kullen hos en af Dalai Lamas närmaste lamor. Vid foten af den långa stentrappan stå kines. skyltvakter; uppe invid dörren till den yttre tempelgården två thibetanske iklädde turbaner och ett slags med en tunglik spets nedåt bröstet hängande mörk väst. De bära gevär med hanar, ett vapen, som troligen i Thibet anses för mycket modernt. Inne på gården bevakas ingången till D. Lamas privatgård af två dylike svartmuskige krabater.”
Fältmarskalken Gustaf Mannerheim till häst på monumentet i Helsingfors. Foto: Paul M. Grahn 2009.
Mannerheim berättar vidare om sin audiens hos Dalai Lama XIII, Thubten Gyatso (1876-1933) i Luohouklostret, där Dalai Lama bor under sitt långa besök till Wutaishan. Vi besökte Luohouklostret som är ett tibetansk-buddhistiskt kloster vars munkar huvudsakligen kommer från Inre Mongoliet men här syntes också flera tibetaner. Även Luohuoklostret har byggts om under århundradena. Det märkligaste här återfinns finns i den stora hallen, ett runt altare som omges av ett vågliknande mönster och skulpturer av 18 s k Arhats. (Inom buddhismen ”En perfekt person” som anses ha nått Nirvana). I mitten av altaret finns en stor lotusblomma tillverkad i trä. Blomman kan slutas och öppnas med hjälp av en kugghjulskonstruktion. I mitten av blomman finns skulpturer föreställande fyra Buddhor, Amithaba, Sakyamuni, Medicin Buddhan och den kommande epokens Buddha, Maitreya.
Den stora mekaniska lotusblomman i Luohuoklostret. Foto: Paul M. Grahn Februari 2018.
Mannerheim reste tillsammans med den franske forskningsresanden Paul Pelliot, från Tashkent till Kashgar. Resan pågick från juli till oktober 1906. Men de båda kom inte överens. Mannerheim ansåg Pelliot vara snål och alldeles för mån om sin värdighet som expeditionsledare. I Kashgar skapade Mannerheim därför sin egen expedition och han nådde Mogaogrottorna i Dunhuang före Pelliot! Men han ägnade där inte något intresse åt den då några år tidigare upptäckta grottan (nr 17) vars innehåll då var de tusentals dokument varifrån den ungersk-brittiske forskningsresanden Aurel Stein redan lyckats köpa hundratals bilder och texter, bl a världens äldsta tryckta bok ”Diamantsutran”, nu i British Library . Paul Pelliot anlände strax efter Mannerheim till grottorna i Dunhuang. Eftersom han till skillnad från Stein och Mannerheim bl a kunde läsa kinesiska lyckades han också köpa historiskt viktiga och dyrbara dokument vilka nu finns i det Franska Nationalbiblioteket i Paris
Mogaogrottorna i Dunhuang, provinsen Gansu, en viktig plats på den s k "Sidenvägen" mellan Kina och Europa. Bilden ovan visar den rekonstruerade byggnaden framför och ingången till en av de mycket stora Buddhaskulpturerna. Foto: Paul M. Grahn 2006.
Mannerheim var inte forskare hans uppdrag var att underrätta sig om Kinas militära situation, kort sagt, han var spion i rysk tjänst, förde dagbok, fotograferade och ritade kartor. Under hösten 1908 skrev Mannerheim under en månad rent sina anteckningar på ryska ambassaden i Peking. Ryssland hade planer på att erövra stora delar av provinserna Xinjiang och Gansu i norra Kina. Mannerheims rapport trycktes 1909 för att användas av den ryska armén. Men någon erövring enligt planerna kom aldrig till stånd.
Munkar i Xiantongtemplet. Foto: Paul M. Grahn Februari 2018.
Vår heldag i Wutaishan fortsatte vi med att besöka det stora Xiantongtemplet (显 通 寺) som är det största och äldsta men även detta har byggts om flera gånger. Det grundlades redan 471 -99 under Norra Weidynastin. Idag innehåller detta stora kloster 400 hallar, kammare och paviljonger på en yta av 80 000 kvadratmeter. Sju stora hallar utgör klostrets centralaxel. Var och en av dessa hallar innehåller stora skulpturer och interiörerna är olika är utformade. Vi lyckades inte se varken alla eller ens en tredjedel av alla hallar i detta gigantiska kloster, hade behövt ytterligare en dag för att se mer av Xiantongklostret. Dagen avslutade vi med att lyssna till munkarnas eftermiddagsmässa. Till Wutaishanområdets tempel och kloster är det inte längre de buddhistiska pilgrimerna som utgör majoriteten av besökarna. Området har och kommer i allt större utsträckning att anpassas för den moderna kinesiska massturismen. En utveckling som även här verkar vara oundviklig.