Då och då ägnar jag mig åt min samling av nepalesiska och tibetanska träsnitt som består av flera hundra tryck. De första inköpta i Kathmandu, Nepal 1973 och sedan vidare från 1975-76 genom åren fram till idag. Från och med 1986 när jag kom till Tibet och fann mängder av både äldre och nya tibetanska tryck, framförallt i Lhasa och Shigatse, har samlingen växt. I slutet av 1980-talet och under 1990-talets början gjorde jag några utställningar av dessa insamlade bilder. I Umeå på Bildmuseet, i Luleå på Tankarnas trädgård, i Örnsköldsvik på museet och i Oskarshamn på kulturhuset. Namnet på utställningarna var ”Konst för gudar och turister” samma titel som på den tidskriftsartikel jag skrev tillsammans med Eva Dahlgren i konsttidskriften Kalejdoskop nr 3-1976. Sedan 1990 och utställningen i Oskarshamn har bilderna legat orörda. Jag har genom ytterligare trettiotalet besök genom åren i Tibet och Nepal införskaffat fler bilder och har också ibland kunnat köpa gamla, oftast utnötta, träblock.
En kortfattad historia över turistträsnitten i Kathmandu på 1970-talet
Idag är försäljningen av träsnitt i Nepal så gott som borta, i Tibet finns det fortfarande intressanta bilder att komma över i de återuppbyggda klostren som trycker bilder som amuletter för buddistiska pilgrimer. Klostren är också de som trycker s k böneflaggor på billig bomullsduk. Dessa ”böneflaggor”, kallas på tibetanska ”parshing” (trätryck) eller ”Lung-ta” ”vindhäst”. Vindhäst därför att ett av de vanligaste motiven på dessa böneflaggor är just en häst. Hästen bär en stor juvel på ryggen vilken symboliserar den tibetanska buddhismens lära och oftast finns det också en s k mantra (bön) i textform som omger hästen.
För något år sedan började jag ytterligare undersöka historien om hur dessa s k turisttyck i Kathmandu kom till. Idag när vi har Internet dröjde det inte länge innan jag stötte på intressanta uppgifter från några av de som var direkt involverade i denna produktion och handel i Kathmandu.
Jag hittade bland annat en artikel av Ira Cohen http://www.bigbridge.org/issue5/irabook.htm och här har jag översatt ett utdrag ur denna där Cohen berättar i tidskriften New Observations, New York City, nr. 106, Maj/Juni 1995 om vad som hände när han 1972 kom till Kathmandu i Nepal. Artikeln heter ”The great rice paper adventure Kathmandu 1972-1977”. ”När vi kom till Kathmandu var det en liten grupp utlänningar som var inblandade i att göra tibetanska träsnitt för försäljning till turister. Bland dem var Ian Alsop, Francis Brooks och Simon White de som spelade en viktig roll i utvecklingen av denna tryckeriverksamhet. Min gamle vän och kamrat, poeten-kalligrafen, Angus MacLise och andra poeter bildade snabbt en poesigemenskap i Katmandudalen. Angus hade alltid varit intresserad av nyskapande tryck och arbeta med Piero Heliczer med att göra unika böcker från bark eller forma långa horisontella handgjorda böcker efter den tibetanska eller indiska stilen. Det var Angus som arbetade med lokala hantverkare, konstnärer och träblockstryck. Så började det stora äventyret med rispappret.”
Jochen Tole, ”Freak street”, Kathmandu vintern 1975. Foto Paul M. Grahn
På en annan hemsida från 2003, http://www.ecs.com.np/feature_detail.php?f_id=247, fann jag intressanta uppgifter av James Taylor som var den som drev “The Print Shop and Art Gallery” på gatan Jochen Tole eller ”Freak Street” i centrala Kathmandu. Freak street var på den tiden huvudgata i det område där de billiga härbärgena och de små hotellen fanns som utgjorde den tidens slutdestination för många som tog sig till Nepal landvägen från Europa. Dagens flygbaserade ”backpackers” håller till i Thamelområdet i Kathmandu. Av James Tayor köpte jag själv för övrigt en rätt stor samling tryck vintern 1975.
James Taylor beskriver nästan samma tid som Ira Cohen och flera namn som nämns i hans artikel är givetvis också de samma. Jag tar mig friheten att göra ett sammandrag med några kommentarer i hans text. ”1970 medan han vandrade i Khumburegionen i Nepal stötte en amerikan vid namn Simon White på några träblock i Tengbocheklostret. Han lyckades köpa träblocken och tog dem till Kathmandu. Här lät han trycka upp ett antal bilder och kontaktade även lokala newarikonstnärer i Kathmandu som skar nya träblock efter gamla förebilder åt honom. Det uppstod så småningom en viss konkurrens inom detta hantverk i takt med att man upptäckte att det gicka att sälja dessa bilder till turister. Det intressanta är också att denna produktion och handel med träsnitt de första åren var helt i händerna på utländska medborgare i Kathmandu. Ian Alsop, en amerikan, kom också till Kathmandu och började intressera sig för dessa träsnitt. Han fick veta att det fortfarande trycktes bilder i "Derge Parkhang", det berömda tryckeriet i Kham i östra Tibet. Derge var vid denna tid utom räckhåll för utänningar, Tibet var helt stängt fram till 1980. Men i en bosätttning med flyktingar från Tibet i norra Indien, Tashi Jong, fanns en tibetansk munk och konstnär, Khamtrul Rinpoche, som kom från Derge. Ian Alsop gav honom i uppdrag att ta fram flera träblock. Tillsammans med sina lärlingar skar Khamtrul Rinpoche flera nya block. Ian Alsop samarbetade med "Print Simon" till en början men samarbetet fungerade inte väl. Ian avbröt samarbetet och skapade sin egen tryckeriverksamhet. Efter några år fanns det åtminstone fyra olika träsnittstryckerier i Kathmandu som med hjälp av andra utlänningar sålde sina träsnitt över hela stan. Provisionen var 10 % av försäljningspriset och affärerna gick rätt bra.”
Under 1970-talets mitt dök det upp ytterligare bilder på marknaden. Dessa var skurna av lokala nepalesiska konstnärer. Vid mitt andra besök i Nepal 1975-76 kom jag i kontakt med en sådan konstnär, Guru Lama, som försörjde sig på att skära block och trycka bilder. Guru Lama var skicklig och hans bilder höll hög kvalitet. Vid denna tid hade det redan också skett en viss produktutveckling genom att någon köpte tryck färglade dem och kunde på så sätt ta ut ett högre pris. Tyvärr var kunskaperna om figurernas rätta färger begränsade och många var rätt darriga på handen för att få till det bra, resultatet var oftast inte lyckat.
Guru Lama i sitt hem, Kathmandu 1975. Foto: Paul M. Grahn
Thangkamålningar övertar rollen som exklusiva turistsouvenirer
Allt eftersom turismen till Nepal ökade i volym och hippies och backpackers ersattes med mera välsituerade besökare från världens alla hörn skapades det också en marknad för mer exklusiva och dyrare souvenirer och konstobjekt. Det är nu produktionen av thangkamålningar tar fart.
De nepalesiska konstnärerna har genom århundradena haft en stark och framträdande ställning inom inte bara thangkamåleriet, där man kan identifiera en tydlig nepalesisk stil, utan också inom andra konstarter och inom arkitekturen. Deras verk kan man hitta till och med så långt bort som i Beijing. Redan under 1400-talet verkade exempelvis den berömde nepalesiske arkitekten Arniko där. Thangkamålningarna som en gång framställdes av skickliga konstnärer, oftast knutna till klostren, är detaljrika och tog lång tid att färdigställa. De kunde till en början inte heller köpas och säljas på en fri marknad. Man betalade konstnären för att framställa bilden och denna skänktes sedan som ett slags offergåva till ett bestämt kloster eller tempel eller förvarades vid familjens husaltare. Under 1400-talet när den tibetanska buddhismen blomstrar och ett stort uppsving i byggandet av kloster tar fart ökar efterfrågan och stora mängder bilder framställs. Denna samlade konstskatt blir sedan kraftigt decimerad eller näst intill utraderad under 1960- och 70-talens kulturrevolution i Kina. Den kulturevolution som drabbade Tibet särskilt hårt. De tibetaner som då, eller redan tidigare under 1950-talet, lämnade Tibet för exil i Nepal eller Indien medförde ofta thangkas då dessa var lätta att transportera hoprullade och de betingade framförallt ett religiöst men även ett visst ekonomiskt värde. Vi vet också att det skedde en utförsäljning av beslagtagna målningar och skulpturer från de nedstängda klostren. Dessa objekt hamnade oftast på auktionshusen i Hongkong och Tokyo. Även i Kathmandu kunde man under 1970-talets första år köpa sådana föremål. Idag på 2000-talet är efterfrågan på äldre målningar och skulpturer av hög konstnärlig kvalité stor och priserna har ökat. Träsnitten är dock fortfarande förhållandevis billiga, även om vissa undantag finns.
Idag framställs åter den tibetanska buddhismens texter och bilder vid särskilda tryckerier. I exempelvis klostret Sera i Lhasa, i Tashilunpoklostret i Shigatse och inte minst vid det största tryckeriet i Derge (kinesiska Dege) i Kham i östra Tibet eller det som nu utgör västra delarna av Sichuanprovinsen i Kina. Här finns Dege Parkhang där man idag har cirka 70% av alla den tibetanska buddhismens texter samlade på träblock, uppemot 250 000 olika block. Här framställs också bilder av Buddha och andra viktiga personligheter inom buddhismen. Bilderna trycks på bomullsväv eller s k rispapper, som inte alls innehåller ris utan framställs av bark från trädet Tetrapanax papyrifer vilket är vanligt förekommande i Ost-Asien. Under flera år har jag planerat en resa till Derge men av olika orsaker har den ännu inte blivit av. Men planerna finns kvar.
T v. Tryck som skyddar mot hundbett. Tibet 1986. T h. Två ”fjättrade demoner” tryck som skyddar familjen mot olyckor, Shigatse Tibet 1987.
Tryckning av buddhistiska texter i Tashilunpoklostret, Shigtase 1987. Foto: Paul M. Grahn
En framstående thangkamålare i Lhasa kollar sina SMS. Foto: Paul M. Grahn Tibet 2010.
Böneflaggor och Yak i Kamba-la passet (4710 m ö h). Sjön Yamdrok Yamtso i bakgrunden, centrala Tibet 2009. Foto: Paul M. Grahn