Utsikt från en av de övre nivåerna över Tanzhetemplet. Foto: Paul M. Grahn Augusti 2018
Påståendet äger säket sin riktighet men som så ofta i Kina vill man framhålla olika sevärdheters höga ålder. Det vi ser idag i Tanzhe är från Qingdynastin (1644-1912). Den äldsta inskriptionen, i en stenplatta bakom den i tibetansk stil byggda stupan, är från 1100-talet.
Tanzhe templet ligger vid foten av Tanzhebergen i sydvästra delen av Mentougoudistriktet i Pekings utkanter, 5 – 6 mil från de centrala delarna. Att ta sig med bil tar drygt en timme och femton minuter. Man använder sig av femte ringvägen och väg G 108. Härute ligger också Fangshanbergen, de berg varifrån mycket av den vita marmorn som finns i Förbjudna staden är hämtad. I närheten ligger även ett annat buddhistiskt tempel Jietaitemplet.
Tanzhe si är det äldsta buddhistiska templet i Pekingområdet, det byggdes redan under kejsaren Yongjia, Västra Jindynastin (AD 307). Templets första namn var Jiafu detta har dock ändrats ett par gånger bl a i samband med att templet restaurerades och utvidgades under Qingkejsaren Kangxi´s tid, 1692. Talesättet att ”Först byggdes Tanzhe och sedan byggdes Peking” framhåller man gärna här. Men templets utformning som det står idag är således såsom det byggdes upp under Qingdynastin (1644-1912). ”Tan” betyder damm (pool) och ”zhe” är namnet på ett träd, ”Cudrania tricuspidata” hittar inte det svenska namnet just nu. Högst upp ovanför templets tre olika nivåer finns det en liten damm och ett par bäckar strömmar stillsamt nerför berget genom templets område. Att templet har varit viktigt under århundradena är vittnar exempelvis de minnen som finns kring att kejsaren Kublai Khan´s, Yuandynastin (1271 -1368) dotter prinsessan Miaoyan vistades här och mediterade. Hon tillbringade så lång tid i Avalokiteshallen att det gav ett fotavtryck i tegelstensgolvet. Här i templet finns också flera mycket gamla Gingkoträd (Tempelträd) av imponerande storlek.
De karaktäristiska bladen på Gingkoträdet. Foto: Paul M. Grahn Augusti 2018
Idag, denna lördagseftermiddag, var det fullt med besökare. Av bilarnas registreringskyltar framgick att de flesta kom från Pekingområdet. Nu råkade det dessutom vara 15:e dagen i Månkalendern, en viktig dag att bege sig till ett buddhistiskt tempel, även om nu Kina är ett socialistiskt land. Munkarna var sysselsatta med att dekorera inför en ceremoni senare på eftermiddagen. Bl a hängde man upp en ”rullmålning” vilken avbildade en samling olyckliga människor som kämpade mot diverse elände nedanför en tron där en avmagrad blåfärgad ”demon” presiderade. Ovanför dessa tragiska liv fanns utvägen ur eländet genom boddhisattvan Guanyin. Målningen var cirka 50 år gammal berättade man men jag fick aldrig klart för mig vem som målat den. Man hade ett antal målningar i templets/klostrets ägo lämpliga att använda vid olika tillfällen.
Munkar hänger upp en målning inför den kommande ceremonin vilken ägde rum senare under dagen. Foto: Paul M. Grahn Augusti 2018.
Det var nu också en vecka då man marknadsförde ”kreativt lokalt producerat hantverk” relaterat till templet. Många ville ha med sig något från sitt tempelbesök, så även vi, och det var livlig kommers.
Bedjande besökare i den s k Piluhallen. Här finns de "fem Buddhorna" representerade. Foto: Paul M. Grahn Augusti 2018
Avalokitesvarahallen är placerad högst upp av templets hallar. Här finns ovan entrédörren en en trätavla med en inskription av kejsaren Qianlong. (1735-96), den består av fyra tecken ”Lian Jie Ci hang.” Jag har svårt att få till en bra översättning av "Lotus, landet, (området) godhet, generositet" Tål att fundera över och som alltid vad betyder dessa tecken "egentligen". Qianlong lät under hela sin regeringstid tilldela buddhistiska tempel och kloster sådana här utmärkelser eller hur man nu skall benämna dem.
”Guanshiyin” är en fri översättning från det indiska skriftspråket Sanskrit av Avalokitesvara, ”Barmhärtighetens boddhisattva”, ”den som hör alla ljud i världen”. För att undvika att blanda ihop namnen med kejsaren Taizong, Li Shimin, Tangdynastin (AD 618-906) benämner man Avalokitesvara ”Guanyin”.
Guanyin/Avalokhitesvara i den översta nivåns belägna hallen. Foto: Paul M. Grahn Augusti 2018. Guanyin är här i Avalokhitesvarahallen framställd på det sätt man också framställer honom/henne i Tibet och Indien. D vs sittande med fyra armar. Vanligtvis är Guanyin i Kina en stående kvinnogestalt som i bilden nedan, från Tanzhetemplets, där hon avbildats stående i en av bäckarna i den övre delen av tempelanläggningen. Foto: Paul M. Grahn Augusti 2018
En av sidohallarna till Avalokhitesvarahallen. Alla de förgyllda figurerna är av nytt datum. Templet skövlades på 1930-talet av de japanska ockupationsstyrkorna. Vad som försegick här under Kulturrevolutionen (1966-76) har jag ännu inte fått fram några uppgifter om. Foto: Paul M. Grahn augusti 2018
Många besökare köper rökelsestickor för att offra framför någon av tempelhallarna i de stora rökelsekaren. Foto: Paul M. Grahn Augusti 2018
Den s k "Diamantstupan" byggd i tibetansk stil, 1437, under kejsaren Zhengtongs (Yingzong) regeringsperiod (1435-49). Bakom denna stupa finns infälld i väggen en gammal knappt läslig inskription i en stenplatta. Det är den äldsta, från 1100-talet, bevarade inskriptionen i templet. Foto: Paul M. Grahn Augusti 2018.
På väg ned från de övre nivåerna i templet noterade jag denna skylt som på ett märkligt sätt, i varje fall i den engelska översättningen, talade om "intigheten." Ett lämpligt ämne i ett buddhistkloster i och för sig, men den kinesiska texten menar att "detta är inte en lämplig väg" eller kort och gott "Gå inte här".
