- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
”De gröna skuggornas dal, En pojkbok” det anges tydligt på bokens baksida. Alltså inget för flickor, här handlar det om flyg nämligen. Många pojkars dröm 1947 var säkert att bli pilot, flyga världen runt och uppleva spännande äventyr. Då var Tibet en lämplig destination, här fanns höga berg, öde vidder och mystiska kloster. Vad mer kan man som författare önska sig. Fritt fram för att fabulera, lägga till några ”vildsinta infödingar”, människor som blev hundratals år gamla och ett överflöd av guld och diamanter.
I ”De gröna skuggornas dal” börjar ”infödingarna” jaga efter våra hjältar redan innan de hunnit till Tibet. ”Efter honom sprang först en och därefter en hel svärm av ojande och skrikande infödingar, vilt svängande med knivar och käppar, eller vad de närmast hade fått fatt på.” Den här dramatiken utspelar sig i Teheran, Persien eller nuvarande Iran. Här i Teheran fanns inte bara ”infödingar” här kunde man också anta att ”Jag undrar om det över huvud taget finns ett anständigt hotell, svarade Peter” … ”Från och med nu skall du inte räkna med någon komfort, det får du vänta med tills vi kommer hem igen, bet Flip (Philip) av.”
Läs mer: ”En skål för äventyret!” - "De gröna skuggornas dal"
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
S. k. "tibetanska sjungande skålar" I ett gatustånd i Kathmandu. Foto: Paul M. Grahn 2015
Den som besökt Kathmandu i Nepal har troligen sett, kanske också fått erbjudande att köpa en ”sjungande skål”. En metallskål som man gnider en trästav runt kanten på och då får man skålen ”att sjunga”. I souvenirbutikerna i Kathmandu, Patan och Bhaktapur ser man mängder av ”sjungande skålar”. Försäljarna berättar gärna för kunderna att deras skålar är handgjorda och att de är tibetanska.
För några år sedan blev jag nyfiken på de här skålarna eftersom resenärer i mina turistgrupper köpte och var fascinerade av dem. Jag fick då och då också frågor om dem som jag inte nöjaktigt kunde svara på. Jag visste inte mer om skålarna än det försäljarna berättat. Jag betraktade skålarna som en masstillverkad souvenir bland många andra souvenirer som salufördes i Nepal. Jag har rest i Kina/Tibet, Indien och Nepal i mer än 30 år så jag blev fundersam över påståendet att skålarna kom från Tibet men även över att det skulle finnas ”antika skålar”. Antik brukar man definiera som är mer än 100 år gammal.
Om nu skålarna verkligen vore "tibetanska och mer än 100 år gamla" så borde man kunna hitta en beskrivning eller åtminstone ett omnämnande av ”sjungande skålar” i den äldre litteraturen om Tibet. Det är nämligen inte mycket som undgick dessa olika författare som reste i och genom Tibet redan på 1600-talet. Någon av dem borde ju ha sett en "sjungande skål" användas. Men nej, jag har inte funnit ett enda omnämnade.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
En stor jak som jag mötte utmed vägen upp till Leh i Ladakh, Norra Indien, Foto: Paul M. Grahn 2018
Jak som på svenska kallas grymtoxe är ett långhårigt oxdjur som finns i Himalayaområdet och på den Tibetanska högplatån, Chang Tang, ända upp i Mongoliet och delar av Ryssland. Jaken finns dels i den domesticerade varianten, Bos grunniens, det är den man vanligtvis ser vid besök i Himalaya. Men det finns även en vild jak vars latinska namn är Bos mutus. Hur och varifrån jaken ursprungligen kommer är inte klarlagt men man tror att den på något sätt är släkt med bisonoxen.
Redan 1766 beskriver Carl von Linné jaken. Den vilda jaken av hankön kan bli upp till 3,5 meter lång och ha en mankhöjd på upp till 2 meter. En vild jak av hankön kan väga upp till 800 kg.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Bönehjul utanför Kumbumstupan i Gyantse, Tibet. Foto: Paul M. Grahn juni 2005
Ett "bönehjul", på engelska prayerwheel, är ett cylindriskt hjul på en axel i olika storlekar och tillverkad av metall, trä, sten, läder eller annat material. Jag har också sett beteckningen "bönesnurra" vilket är ett alternativt namn. Att kalla "bönehjul" för "bönekvarn" som man ofta hör det kallas på svenska låter nedsättande eftersom man faktiskt inte alls "maler" något i dem.
Traditionellt är en mantra skriven på tibetanska, på utsidan av hjulet. Mantrat ”Om mani padme hum” används oftast, men andra mantras kan också användas.
Inne i behållaren, cylindern finns oftast mantras skrivna på papper eller annat material vilket är lindat runt hjulaxeln.
Enligt den tibetanska buddhistiska traditionen kan man genom att snurra ett bönehjul uppnå samma positiva effekt som att man muntligt läser bönerna.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Penthouse of the gods av Theos Bernhard 1937.
1937 blev Theos Bernard (1908–1947), som kallade sig ”Den Vita Laman” den tredje amerikanen i historien som nådde Lhasa, i Tibet. Två andra amerikaner hade tagit sig till Lhasa före honom, de var William Montgomery McGovern, 1923 och Charles Suydam Cutting, 1935. McGovern skrev en bok utgiven på svenska 1924, ”I förklädnad till Lhasa – redogörelse för en hemlig resa genom det mystiska Tibet”. Cutting som var storviltjägare och försåg amerikanska muséer med uppstoppade djur har också han skrivit en bok som dock berör mycket mer än Tibet, ”The Fire Ox and other Years” 1947.
Cutting återvände för ett andra besök i Tibet bara några dagar innan Theos Bernhard skulle lämna Lhasa vilket blev tillfälle till ett par mycket frostiga möten mellan de båda amerikanerna. Under sin vistelse i Tibet köpte Theos Bernhard en stor mängd tibetanska texter, konst och andra religiösa föremål. Han dokumenterade också sitt besök med uppemot tiotusen foton och med 16mm-färgfilm.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
”Den förste jag lärde känna var Torgny Öberg som jag träffade på baren i Wagons-Lits-hotellet i Peking. Till långt fram på natten satt han och berättade om händelser och upplevelser i Mongoliet. Gång på gång torkade han vänstra ögat med näsduken.
- Ögat passar inte längre, det är därför jag har kommit hit, sade han. Det är av glas, det riktiga sköt jag bort en gång då jag lekte med ett gevär hos en mongolisk vän. Men vad gör det? tillade han skrattande. Man ser bra med ett öga också.”
Så inleder den schweiziske fotografen och författaren Walter Bosshard sin bok ”Mongoliet: Viddernas gåtfulla land”.
På nätet råkade jag hitta ett annat blogginlägg som tar sin utgångspunkt, i ungefär samma textutdrag ur samma bok som jag citerat ur här ovan Se:
http://entrevligresa.blogspot.com/2017/12/nojet-med-gamla-bocker-mongoliet.html
Mitt inlägg handlar mest om Torgny Öberg, Wagons-Lits hotellet i Peking, och en liten grupp ”europeiska buddhister” än om ”Hertig Larsson” även om vi båda har det gemensamma intresset ”Nöjet med gamla böcker.”
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Ratnasambhava Buddha, en av mina träskulpturer från Nepal Jag har hängt ett gammalt tibetanskt halsband bestående av turkoser, bärnsten och två olikfärgade Dzi-stenar runt Buddhas hals.
I mitt förra inlägg här på bloggen skrev jag om de tibetanska mattorna där efterfrågan på ”antika mattor” har drivit upp priserna mycket högt. Ett annat tibetanskt föremål som har gjort en liknande resa är Dzi, på engelska ”bead” - ”pärla” (Tibetanska. གཟི །; uttalas "zee"; ibland ser man också stavningen gzi.
Dzi är en typ av sten av osäkert ursprung, det anses att de största fyndigheterna var i östra delarna av Tibet. I Bhutan har man också gjort fynd liksom i Ladakh där dock stenarna är av lägre kvalitet. I Nepal är inga fyndighter kända. Gzi-stenar bärs som en del av ett halsband, av folken i Himalaya av båda könen, och ibland som ett armband.
Två av mina dzi-stenar. Den till vänster är av gammalt datum och den till höger är en nyare sten.
I flera asiatiska kulturer, inklusive Tibet, anses Dzi´n ge en positiv andlig kraft. Dzi som vanligtvis används som halsband eller armband, kan ibland även malas ner till ett pulver att användas i traditionell tibetansk medicin. Sådana Dzi-stenar som använts till detta har små "grävmärken" där en del av dzi´n har skrapats eller slipats bort eller så har en del har slipats eller polerats i en eller båda ändarna för att användas i traditionell tibetansk medicin.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Utställning- och försäljninglokalen på Tibet Gang-Gyen Carpet Factory i Shigatse, Tibet. "Carpet Factory" "mattfabrik" på svenska men dessa mattor är hantverk till 100%, hög kvalitet. Foto: Paul M. Grahn Oktober 2018
Det traditionella mattvävandet i Tibet är ett gammalt hantverk, riktigt hur gammalt är svårt att svara på. Mattorna har använts, blivit utslitna och kastats bort. När de gamla inte dög längre lät man väva nya. Ingen samlade på gamla mattor förrän i modern tid. Det finns ett fåtal gamla mattor bevarade men de är då troligtvis inte äldre än från 1800-talets mitt. Mattvävning ansågs inte vara ett högtstående hantverk och det nämns därför inte i tidiga skrifter, bortsett från enstaka referenser till mattor som ägdes av framstående religiösa personer. I biografin över den tibetanske yogin, eremiten och poeten Milarepa, född 1052 AD, skriven av en av hans samtida lärjungar, Rechung, beskrivs hur Milarepa besöker sin lärare Marpa.(se bild nedan) Vid detta besök ges en beskrivning av hur läraren Marpa sitter, ”Jag följde med pojken och fann laman sittande på två svällande kuddar med en matta bredd över dem så att han hade en tredubbel sittplats.” Av detta framgår att bruket att sitta på mattor inte är något tibetanerna börjat med i sen tid.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Några buddhistiska skulpturer till salu på anik- och kuriosamarkanden Panjiayuan -"Familjen Pans gård" i Peking. Den stående figuren i mitten ser i allt väsentligt ut att föreställa bodhisattvan Mo li zhi tian. Foto: Paul M. Grahn April 2017
Vid ett besök 2018 i Fahai-si templet i Västra bergen utanför Peking såg vi de fantastiska väggmålningarna från Mingdynastins tid vilka är bevarade i originalskick från 1400-talets mitt. En figur i muralmålningarna i templets Mahavirahall fångade mitt särskilda intresse. Denna figur benämns på kinesiska Molizhitian Pusa (摩利支天菩萨) ”Pusa” betyder bodhisattva. D v s en som kan välja att uppgå i Nirvana men som väljer att låta sig återfödas för att hjälpa människorna, en slags frälsargestalt.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Några av dansarna i en av de färgstarka chamdnserna i Shachukulklostret. Foto: Paul M. Grahn Juni 2018
I juni 2018 besökte jag, tillsammans med min grupp från Världens resor, Shachukul klostret som är ett tibetansk-buddhistiskt kloster i Ladakh, Indien, vars inriktning är Drigung/Kargyu d v s en av de s k oreformerade skolorna. Klostret, beläget i byn Shachukul, byggdes av Lama Choje Denma Kunga Dragpa under 1500-talets senare del. Det mer berömda Lamayuruklostret i västra delen av Ladakh är ett systerkloster till Shachukul. Shachukul betyder enligt lokal uppgift ungefär ”Östra hörnet”. Idag bor 70 -talet munkar i klostret. Byn och klostret ligger på 4200 meters höjd, 120 km från Ladakh´s huvudort Leh på vägen till sjön Pangongtso. Halvvägs mot sjön passerar man vägens högsta punkt, Chang la passset, 5360 m ö h. Ytterligare 6 mil längre åt sydöst ligger Pangongtso den stora långsmala sjö som är delad mellan Indien och Tibet/Kina.