- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Uppe med tuppen i morse. Hade gjort upp med taxiförare i går om att han skulle hämta mig 05.30 och köra mig upp till den lilla byn med den stora utsikten, Sarangkot. Mörkt när vi åkte och många människor på väg till denna morgonritual. Mest turister förstås i bilar och bussar och några bak en motorcykel också. Det är tydligen skollov i Nepal denna vecka så det var stora grupper med gymnasieelever på utflykt. Solen kastade sina första strålar på Machhapuchare, Dhaulagiri och Annapurnatopparna 06.20. Mycket vackert man skulle kunna bli religiös för mindre. Nästa år eller kanske först 2014 hoppas jag komma iväg till Mustang som ligger bortom dessa toppar. Mustang är ett litet område, med tibetansk befolkning, som skjuter in i Tibet men tillhör Nepal. Har länge varit stängt för utlänningar men är sedan några år tillbaka öppet för besökare. En trekking dit det är vad jag vill göra. I morgon lördag flyger jag tillbaka till Kathamndu med ”Buddha Air” som väl får anses vara höjden av levitation i de här trakterna där det ju påstås att munkar i trance kan sväva en bit över marken, Tror ni inte på det så läs ”Tin Tin iTibet” där beskrivs detta helt tydligt.
Titta på bilden ni kan inte heller avgöra var mina fötter befinner sig.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Kathmandu som jag minns det från 1973 och 1975 finns inte mer, det visste jag ju förstås eftersom jag gjort åtskilliga besök efter dessa båda första visiter. Att komma tillbaka hit och ha tid att se sig runt i staden utan alltför mycket jäkt är skönt. Men trafiken i Kathmandu är inte att leka med. Varje dag registreras 500 nya motorcyklar. Hur siffrorna är för bilar vet jag inte men hoppas att det är åtskilligt färre. Det här tar på orken, luftrören och lungorna. Sedan något år tillbaka finns det en restaurerad gammal trädgård mitt i den brusande trafiken. Trädgården är ”Garden of dreams” eller Kaiser Mahal. En nyklassisk historisk trädgård som skapades på initiativ av den gamle fältmarskalken Kaiser Shumsher Rana (1892-1964).
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Den indiska fotografen Dayanita Singh, aktuell i Umeå genom sin utställning på Bildmuseet, ställer sig ofta den fråga som är högst central för alla som fotograferar i Indien: Vad kan en fotograf i Indien fånga på bild annat än katastrofer, mänskligt lidande eller det exotiska? Detta berättade hon vid vernissagen den 14 oktober.
Sedan en dryg vecka tillbaka befinner jag mig just i Indien och försöker åtminstone ta några bilder som avviker från exotiskt eller mänskligt lidande. Inte helt enkelt. I synnerhet inte när man reser som färdledare och besöker kända turistmål som exempelvis Taj Mahal etc. Nåväl, det är varmt och vi har lyckats göra en bra resa, sett och upplevt mängder av ting som inte finns i vår svenska trygga (om än skenbar) verklighet. Indien är något annat och det är lätt att kapsla in sig i sina egna föreställningar om rätt och fel och om hur det ”borde vara”, även i Indien. Våra mätverktyg räcker liksom inte till. Nu flyger jag i morgon upp till Kathmandu i Nepal.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Det är snart dags att återigen ge sig iväg till Indien, det har blivit många besök genom åren. Inte alls så dumt att nu lämna kylan här hemma med de senaste dagarnas kalla nätter och ett tunt vitt täcke över marken idag på morgonen. Delhi hade 30 grader varmt häromdagen!
På bilden ovan står jag framför en kolonnad (pelarrad, pelargång) som finns i Qutb Minar i Delhi. Året är 1989 och jag reste den gången som färdledare för Trivselresor, ett reseföretag som inte finns längre, har visst uppgått i My travel-koncernen bland Vingresor, Globetrotter och annat. Denna gång skall jag arbeta som färdledare för Indienresor AB.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
I slutat av 1950-talet bodde flera hundra munkar i grottorna vid Drak Yerpa. Grottorna som började användas som retreat, en plats att dra sig undan det världsliga för att helt ägna sig åt religionen, redan på 600-talet anses ha grundats av Tibets 32:a kung Songtsan Gampo. Samme man som anses vara den som lät införa buddismen till Tibet och gifte sig med en nepalesisk- och en kinesisk prinsessa. Vid denna tid, 600-talets mitt, var Tibet en militär stormakt i Asien.
Drak Yerpa ligger 30 km nordöst om Lhasa. Hela sträckan är idag asfalterad väg. Drak Yerpa består av ett antal små tempel och gamla eremitboningar i form av grottor. Platsen är en av de äldsta meditationsplatserna i Tibet, en del av grottorna användes redan under den förbuddistiska tiden, dvs före 600-talet e Kr. Några grottor förknippas med Songtsen Gampo (604-650 e.Kr.), Yarlungdynastin och den förste som regerade ett enat Tibet. Hans tibetanska hustru, Monza Triucham, grundade Drak Yerpas tempel här och Songtsen Gampo och även hans två utrikes födda hustrur, Brikhuti från Nepal och Wencheng från Tangdynastins Kina sägs ha mediterat här i en av grottorna.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Samye grundades för över 1200 år sedan. Klostret har en unik mandalaformad (cirkelrund) arkitektur. Samyes grundandes på initiativ av kung Trisongdetsen under den tibetanska Yarlungdynastin (700-900-talet eKr). Här invigdes för första gången buddistiska noviser till munkar. Trandruk utanför Tsedang och Jokhang, Ramoche och Pabonka i Lhasa är äldre än Samye men de är tempel inte kloster.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Femtio kilometer sydöst om Lhasa, i centrala Tibet, halvvägs mellan Lhasa/Gonggar flygplats och staden Tsedang bara några kilometer från huvudvägen ligger en litet samhälle som heter Drathang. I de äldsta delarna av samhället står den byggnad som återstår av Drathangklostret som anlades redan på 1000-talet e.Kr. Inne i detta kloster åter öppnat för religiös aktivitet, för några år sedan, finns några av de äldsta muralmålningar som existerar i Tibet idag. Målningarnas existens är känd av ett fåtal experter och konstkännare i och utanför Kina. Själv fick jag höra talas om dessa i början av 1990-talet vid ett av mina besök i Tibet. Redan 1990 publicerade Tibetkännaren Roberto Vitali i sin bok ”Early temples of Central Tibet (Serindia Publ. London) bilder och uppgifter om dessa buddistiska muralmålningar. Att det var just Roberto Vitali är kanske inte så märkligt med tanke på att en av de stora tibetkännarna i världen är Giuseppe Tucci (1884-1994). Tucci gjorde åtta långa expeditioner genom Tibet under 1930- och 40-talen. Han besökte som hastigast 1949 Drathangklostret på sin väg till Tsedang och nämner i boken ”To Lhasa and beyond” (1956) att klostret har mycket gamla muralmålningar. Kulturrevolutionen 1966-76 drabbade Tibet oerhört hårt. 90 % av Tibets kloster och mindre tempel förstördes. Många klosterbyggnader användes också för profana ändamål som exempelvis svinstior eller lagerlokaler för spannmål och annat. I Drathang monterades de stora buddistiska metallskulpturerna ner redan någon gång efter 1959 och enligt nya uppgifter, som jag fick i Lhasa nu i juli, finns några av dem i ett annat kloster, Mindroling, någon mil från Drathang. De talades om att de blev sålda dit? Detta skall undersökas och redas ut framöver. Målningarna lämnades ifred under kulturrevolutionen eftersom lokalerna användes som sädesmagasin under mer är tio år. 1988 lyckades Roberto Vitali och Victor Chen fotografera målningarna vid ett besök. Sedan förblev de osedda fram till 1994 då en annan tibetkännare Michael Henss lyckades ta sig in i byggnaden. Dessemellan hade flera kinesiska tibetkännare gjort besök där, dokumenterat och numera också publicerat uppgifter om målningarna. För närvarande jagar jag en kinesisk konsthistorisk översikt över tibetanskt måleri som publicerats i Peking men som jag trots att jag besökte alla bokhandlare, 5 st, i Lhasa inte lyckades hitta. Inte heller i Peking eller på internet har jag lyckats finna den. Men jakten går vidare.
Läs mer: Drathangklostrets muralmålningar - en unik konstskatt av tidig tibetansk konst
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Första dagen
Att vandra på hög höjd är givetvis mera krävande än att vandra där syremängden i luften är
100 %. Min vandring denna gång i Tibet startade på cirka 3900 m ö h. Redan här är det nästan 25 % mindre syre i luften. För besökare som har acklimatiserat sig till detta, vilket tar cirka sex veckor, är det inget större problem att trava på. För tibetanerna är inte höjden något problem, de har redan det antal röda blodkroppar som behövs för att leva där. Jag hade efter att ha fått nödvändiga tillstånd från myndigheterna för min vandring egentligen ingen tid alls att anpassa mig till höjden innan jag startade. Redan tredje dagen efter min ankomst till Lhasa, 3650 m ö h, startade jag min vandring. Det blev till att gå på vilja. Ganska raskt efter starten i Tupchi var vi uppe på 4500 m ö h på en plats som heter Yama do. Det är ett nomadläger på sommaren med bra bete för yakar och får. Det bor ett par familjer där i sina klassiska tält, vävda av fet yakull. Strax efter att vi fått upp våra två tält, Kelsang har en bra känsla för när det är dags att slå läger, bröt ett åskväder med ett kraftigt regn ut. Det dundrade och blixtrade i en dryg timme och jag låg så platt jag kunde i min sköna sovsäck och räknade sekunderna mellan blixt och buller. En god stund var vi mitt i åskvädret och man känner sig lagom kaxig här ute i de tibetanska bergen när det drar på rejält. Man kan förstå hur tibetanerna inspirerats till att avbilda ”han som svingar blixten” Chana-Dorje som en våldsam figur i expressiv rörelse när man ligger där och trycker. När vi satte upp våra tält hade vi besök av två pojkar från nomadlägret. Båda var 13 år och hade nu gått i skola i tre år och kunde både säga ”hello” och räkna till tio på engelska. Nyfikna och hjälpsamma och med stora leenden hoppade dom runt och kommenterade ”utlänningen” som slog läger. Mina färdkamrater Phursam och Kelsang blev snart trötta på pojkarna och rekommenderade dem att gå hem och lägga sig och snart travade dom hem, faktiskt just lagom till att de första regnstänken kom.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Bilden ovan tog jag av mina två färdkamrater Phursam och Kelsang när vi nått det första av de två höga pass, 5200 m ö h, som vi måste ta oss över under vår fyra dagars vandring från Tupchidalen, nära Gandenklostret till Samyeklostret. Så en dag efter ankomsten till Tsedang och ett mycket komfortabelt hotell känns det mycket bra att ha genomfört detta. Men bitvis hade vi det rätt tufft, bör kanske skriva att jag hade det tufft. Grabbarna ovan är tibetaner och fullständigt acklimatiserade till den höga höjden och de tuffa villkoren. Jag har ju visserligen gjort några sådana här liknande vandringar på annat håll i Tibet. (Kan man se i arkivet). Första dagens vandring gick an visserligen uppåt hela tiden men bara i 5 timmar. Andra dagen då vi gick över Chugu-la, 5280 m, kändes krävande och tog nästan 9 timmar.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Anlände Lhasa Gonggar flygplats från Peking via Chengdu i Sichuan kl 16.30. Klev upp klockan sex i morse i Peking och nu är klockan 22.15 här, visserligen ingen tidskillnad mellan Peking och Lhasa trots att Lhasa ligger åtminstone tre tidzoner väster om Peking, man tillämpar samma tid i hela riket. Mycket nytt, har ju inte varit här på tre år, men mycket är sig likt. Träffade några gamla vänner som hastigast i kväll och nu känner jag att det är dags att krypa till sängs det har ju inte bara varit en lång dag jag befinner mig också på 3650 meters höjd över havet. God natt! (Bilden ovan tog jag i kväll framför Jokhangtemplet i centrala Lhasa, jag kommenterar senare).